torsdag, augusti 28, 2014

Val!

Snart är det val och det är ganska kul att vara i Sverige när hela valkarusellen drar igång efter semestrarna.

Jag får rösta i riksdagsvalet och har faktiskt ingen aning...

Försökte testa en del valtester, men resultatet är minst sagt lite nedslående. Ett test gick ut på att man skulle testa vilken fd. politiker man var. Första gången jag testade blev jag Anna Lind. Jag blev ganska nöjd, inte för att jag är socialdemokrat, men för att jag gillade Anna Lind. Hon var SSU-ordförande när jag var i gymnasiet och jag minns förfarande precis vilka som var ungdomsordförande då. Beatrice Ask, Carlgren och Lind. Lind var bäst.

Sedan har jag gjort testet igen och blir bara Göran Persson. Men, va...
Hur jag än vrider och vänder mig blir jag inte Birger.
Men vad jag förstår blir inte ens Birger Birger när han kör samma test...

Och maken är deppig. 2 veckor av hans 4 veckors semester har regnat bort. ÖSregnat bort. Men igår var det fint. Då seglade han.
IDAG fyller äldsta sonen 16 år! För exakt sexton år sedan kom han ut, eller in i denna världen, och vägde mäktiga 4,6 kg. Jag är ganska stolt över att han kom ut under bara en krystning. Och var ganska lättad att han inte var första barnet.
Första barnet har bara några dagar kvar innan hon kan kalla sig student i biologi på ett av världens bästa lantbruksuniversitet. Jag hoppas innerligt att studierna ska passa henne. Jag gillade själv biologi i skolan.

Själv ska jag läsa litteraturvetenskap på distans. Ser fram emot det.

onsdag, augusti 27, 2014

Paus!

Det blev en längre bloggpaus än jag hade tänkt.
Det har inte blivit något skrivit, som alltid på semestern. Jag kan inte skriva under semestern, det är för stökigt omkring mig. Vi tränger ihop oss i en 50 kvm stuga med tillhörande friggebod varje sommar, himla trevligt, men döden för skrivandet. Men jag klagar inte, jag behövde den pausen.
Jag utnyttjar tiden till att läsa mycket. Massor. Det bästa med läsandet är att det inte spelar någon roll vilket väder det är.
Men jag har fått mitt lektörsutlåtande och det har jag endast delvis lyckats ta in. Det var övervägande mycket positivt, men gav också viktiga uppmaningar till förbättringar (och där hade jag haft samma känsla, så det var skönt att det överensstämde). Fast just nu har jag ingen aning om hur jag ska förbättra. Men det kommer nog). 
Jag är fortfarande lite för överväldigad av allt det positiva lektören hade att säga. Den bekräftelsen behövde jag. Det är inte bara jag som tror att jag har en förbaskat bra story på gång.

Och så en liten hemlis.
Vi kanske får tillökning. Hoppas allt går vägen.
Ps. Tillökningen har fyra ben.
PsII. Om det är en hane ska han heta Jack säger ungarna. Helt ovetande om att huvudpersonen i mitt förra manus hette Jack...






fredag, augusti 08, 2014

Ett manus väg från vaggan till graven

Ett inlägg av eminente förläggaren och författaren Hans-Olov (tillika min skrivarkursledare på min allra första skrivarkurs, och därmed delskyldig till att jag tog tag i mitt skrivande på allvar igen) om redigeringstips för blivande författare; får mig att äntligen skriva ett inlägg om hur mitt manus Bananfarmaren/Djungelblomma/Fyndet (kärt barn har många namn...) föddes, växte upp, utvecklades och dog. Nåja, låter lite mer dramatiskt än det är. Och mitt inlägg här får absolut inte ses som kritik av det Hans-Olov skriver. I själva verket håller jag med. Till hundra procent, tror jag. Men skillnaden är ju att han skriver om en författare som redan har kontraktet i hand.

Men det var det där med ödmjukhet jag hängde upp mig på. Jag tror i princip att Hans-Olov har helt rätt.
Skrivarvärlden verkar vara full av författarwannabees som tycks tycka att just deras manus är bäst i världen och världen (förlagsvärlden) är korkad som inte förstår dess storhet. Och eftersom de inte blir utgivna satsar de själv på egenutgivning, med varierande framgång.
Usch, jag låter väldigt cynisk och överdriver rejält, men ni förstår vad jag vill komma fram till. Refuseringarna kommer inte av en slump.
För att komma över den där tröskeln "jag blir inte utgiven" behövs ödmjukhet. Mitt alster var kanske ändå inte "världsbäst". Det gäller att ta reda på vad som gick fel (inte alltid så enkelt, speciellt om man bara får standardrefuseringar)

Ändå har min ödmjukhet gällande mitt manus ställt till det en hel del för mig. Så mycket att jag nu har ett manus som går i graven. Många frågar; men egenutgivning då? Du kom ju så långt i processen (föll ganska nära mållinjen på två större förlag, väldigt nära mållinjen på ett av dem), alltså, manuset måste vara bra.
Orsaken är; på grund av min ödmjukhet försökte jag ta in vad förlagen sa om manuset (genom lektörsutlåtande) och skriva om "som jag trodde de ville ha det", bara för att ha en slutprodukt som jag i nuläget tycker inte längre har kvar sin själ. (Jag är dock övertygad om att om det får ligga några år och jag får hjälp av en duktig redaktör, så skulle det kanske kunna få liv igen.)

Manuset hamnade i första versionen hos ett förlag, som refuserade, men som uppmanade till omskrivning och skickade med ett utförligt lektörsutlåtande (och där lektören bidrog ännu mer när jag hade många frågor). Lycklig efter alla standardrefuseringar tog jag tag i manuset och skrev om rejält. Stor del av berättelsen ströks, många älsklingar dödades, och jag skrev egentligen om hela andra halvan.
Det blev refuserat. Det var något som inte gjorde lektören entusiastisk, trots att "det egentligen inte var något fel på omskrivningen".
Redan i det läget kände jag att jag varit för ödmjuk. Jag skrev om igen, försökte behålla det som enligt lektören fungerade och plocka saker ur den första versionen, som jag själv tyckte fungerade.
Dessutom tog jag fasta på vad ett annat förlag sagt i sin refusering; det händer alldeles för mycket (typiskt nybörjarfel, man vill få med allt). Jag skalade bort väldigt mycket. Försökte bara behålla det som verkligen var viktigast för storyn.
 Resultat: Ett manus där andra halvan i stort sett var helt omskriven, igen. Under inflytande av akut skrivkramp efter halva processen gjorde jag dessutom misstaget att byta perspektiv från tredje person till jag-form (tips; gör aldrig det under redigeringsstadiet, det fungerar inte.)
Och så skickade jag in till nästa omgång förlag. Och standardrefuseringarna började droppa in.

Men ett förlag reagerade.

Och historien upprepade sig; de refuserade, men skickade med ett lektörsutlåtande (något kortare denna gång) och uppmanade mig att skriva om. Till saken hör att detta förlag reagerade på helt andra saker än det första förlaget, något förvirrande. Men jag svalde min stolthet, klädde mig i ödmjukhet och skrev om igen. Den nya versionen var trots allt helt annorlunda än den som det förra förlaget läst, inte så konstigt om det nya förlaget kritiserade andra saker.
Lyckades få till ett manus som jag faktiskt var nöjd med (kanske var jag mer nöjd med att jag faktiskt lyckats skriva om det utan att drabbas av allvarlig skrivkramp; kort sagt, jag kände mig mer proffsig...)

Skickade in och blev refuserad. Och orsaken var en helt annan än det som tagits upp i förra refuseringen, och som jag hade försökt åtgärda.

Jag reagerade med typisk förvirring igen. Jag hade nått oerhört långt med manuset, efter jobbiga omskrivningar kombinerat med stort tvivel på mitt eget skrivande. Det var en bekräftelse; jag kan det här, men nådde inte ända fram. Det är bara att ta nya tag med nästa manus.
Samtidigt hade jag blivit refuserad på grund av något som de inte hade nämnt ett ord om i förra omgången. Hade jag vetat hade jag tagit mig an det också.
Snopet.
Snopet.
Snopet, är allt jag kan säga.

Men det har gått några månader och jag har lagt det bakom mig. Jag har tagit tag i nästa manus, full av energi. Skrivarglädjen kom tillbaka.
Men ibland kan jag inte låta bli att tänka; tänk om jag verkligen blivit antagen och fått inleda den där relationen med redaktören som många författare talar så varmt om i Facebook- och blogginlägg. Det låter så härligt samtidigt som det verkar vara jättetufft.

Men jag inväntar ett utlåtande från inhyrd lektör för mitt nya manus, så jag lär få något att bita i. Mycket snart.





tisdag, augusti 05, 2014

Läääääser och latar mig

I stugan, har hittills haft bra väder och läser massor.
Men Donna Tartts moderna klassiker The Secret History är hittills en stor besvikelse. Har nästan läst halva boken och nästan ingenting har hänt hittills.