måndag, april 23, 2012

Superrecension för Christin i GP


Christin Ljungqvist får en jättebra recension för Kaninhjärta i Göteborgsposten.

Vilken debut!

Jättestort grattis, Christin! Jag är så nyfiken på den här boken! Synd att Gilla böcker inte ger ut sina böcker som eböcker. Nu måste jag vänta till sommaren.

fredag, april 20, 2012

Varför skriver jag?

Jag tror var och en som skriver någon gång har ställt sig den frågan.

Och det finns nog många svar.

Själv har jag tyckt om att skriva så länge jag kan minnas. Och jag var bra på det redan i grundskolan. Det är klart att man gärna håller på med något som man är bra på.

Sedan säger jag lite som Bono från U2 (mitt husband) sa i en intervju: Jag har alltid vetat att jag hade/har alla dessa melodier i huvudet (fritt återgivet som jag minns det, jag kommer inte ihåg om han sa hade eller har).
Alltså: Jag har alltid vetat att jag har alla dessa historier i huvudet.

De finns inte där klara och färdiga att göra om i text, men de finns där. Någonstans långt inne. Ibland får de form och lever på ett högre medvetandeplan. Tills de blir text.
Att sedan flera av texterna har blivit refuserade är extra smärtsamt, eftersom man på sätt och vis dödar texterna när man lägger dem åt sidan (de återuppväcks ibland, visserligen...) och det gör ont.
Men det föds nya historier hela tiden. Och inte helt av sig själv. Man måste sitta på rumpan och skriva för att de ska utvecklas.

På senare år har skrivandet varit någon form av terapi, bearbetning rentav exorcism. Det började med att jag satt i min trädgård i Damaskus (världens äldsta huvudstad och sprängfylld av historia) och kände att jag var så full av upplevelser efter alla år utomlands (främst i Afrika och Mellanöstern) att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Året var 2005. Det var då jag började skriva igen efter ett långt uppehåll (småbarnsåren...)
Jag vill så gärna tillföra något mer, med hjälp av mitt skrivande.
Vid flytten till Nederländerna började jag också blogga, men den bloggen har gått i stiltje och jag blev så trött på min eget röst och mina egna åsikter. Det ledde ingen vart. Och det tog för mycket tid från romanskrivandet.

Att jag behövde bearbeta åren utomlands, speciellt de i Mellanöstern, är kanske inte så konstigt. Min man har nog känt lite likadant, men tacklat det på ett annorlunda sätt (han har engagerat sig mer politiskt). Jag har visserligen tjatat på honom att han måste starta en blogg, men har ännu inte övertygat honom.

Jag tror faktiskt inte jag kan sluta skriva.


Varför skriver ni?



tisdag, april 10, 2012

Backup

Läser Simonas inlägg och lider med henne.

Och lär mig en sak. Automatisk backup kan man tydligen inte lita på.

Själv litar jag bara på mig själv. Alltså; måste komma ihåg backupen. Manuellt. Jag brukar maila till mig själv.Borde egentligen göra det varje gång jag skriver, men glömmer det ibland. Lägga in på Skydrive emellanåt. Och den gamla hederliga (?) USB-pinnen eller externhårddisken.
Research däremot är jag lite slarvig med. Borde skärpa mig. Eller helst enkelt skriva ut och sätta i pärm.

Nej, nu ska jag inte blogga mer. Tänkte skriva en halvtimme innan jobbet. Efter orkar jag inte.

tisdag, april 03, 2012

Vad döljer sig egentligen bakom en standardrefusering?

Den frågan har jag nog grubblat över i ungefär fem-sex år vid det här laget. Själv har jag trott att en standardrefusering antagligen betyder att manuset faktiskt aldrig har blivit läst, i alla fall inte i sin helhet. Oftast har någon i förlaget bläddrat i det, läst några sidor och sedan lagt undan det.
Och jag har trott på det. Är det inget som fångar, så läggs det undan och en opersonlig refusering av standardformat (ser alltid likadan ut från varje förlag) skickas till författaren. Förlagsfolk är erfarna och skickliga, de ser direkt om det är något, tror jag (ja, det tror jag fortfarande, men...)

Nu får jag nog ta och äta upp det där. Visserligen har vissa ibland försökt övertyga mig om att "alla manus läses", men det tror jag inte på (fortfarande inte, faktiskt). Alla manus läses inte.
Men manus som har lästs kan få en standardrefusering, det har jag förstått idag. Jag skickade nämligen ett mail till ett av förlagen som nyss har refuserat Djungelblomma och frågade rakt på sak; "har ni verkligen läst manuset och i så fall, kan jag inte få en lite mer utförlig refusering, så att jag förstår varför".

Och nu fick jag det! Ingen uppmuntrande läsning visserligen, men jag vet att de har läst. Och jag vet varför de refuserade. Och jag vet att de tyckte att det fanns vissa saker som höll (tex "författaren skriver riktigt bra") och andra som inte var bra alls (och det som inte höll stämmer på många punkter överens med vad det andra förlaget, som vill att jag skriver om, har sagt). Och att jag var välkommen att skicka in nya manus! (Det sa de inte i standardrefuseringen de först skickade, och eftersom jag liksom de flesta författarwannabees är smått paranoid, vänder och vrider på varje ord i en standardrefus för att hitta ett dolt budskap, hade jag antagligen tolkat det som att de vill inte se manus från mig igen...)

Jag skrev genast tillbaka och tackade och förklarade hur viktig deras utförligare refusering var för mig. Att det är en väldigt stor skillnad att få en sådan än att få en av standardformat som får en att tro att manuset faktiskt aldrig blivit läst. Jag sa också att jag antagligen inte hade skickat in några nya manus till dem igen, om jag inte hade fått respons på mitt mail.


Så ta lärdom, alla ni som bara får standardrefuseringar, det behöver inte betyda att manuset inte har blivit läst! Det kan kanske till och med betyda att manuset hade vissa kvaliteer och att de gärna ser att ni skickar in nya manus.
Så skicka in igen, skicka in igen, skicka in igen...
Man lever bara en gång...