tisdag, september 27, 2011

Amandas tips

Amanda Hellbergs blogg är ofta fullproppad med skrivartips. Det här inlägget är dessutom fullt med vad förläggare och annat löst förlagsfolk viskat i hennes öra under bokmässan. Läs och begrunda.
Tex det här:

"Se till att det är ett bra manus. Ett äventyr av något slag. "Alla romaner är egentligen spänningsromaner", var det en annan förläggare som sa. 
De viskade också att 90% av spontanmanus som kommer in är mycket lätta att tacka nej till. En sidas läsning räcker gott.
Och att de verkligt skrivbegåvade inte verkar skriva klart och skicka in i samma utsträckning som knasbollarna. Alltför många skickar in självbiografisk terapi - - - i stället för att låna in självupplevda svårigheter i en dramaturgiskt uttänkt berättelse som faktiskt kan underhålla en läsare och vara tankeväckande på samma gång. Och det är hemskt synd."

måndag, september 26, 2011

Tips från skrivarcoacher

söndag, september 25, 2011

Nöjd med bokmässan?

Nöjd med bokmässan 2011?

Som läsare och vanlig svensson?
Ja! Sprang på flera intressanta seminarier (men flera hann jag inte med) och blev inspirerad av läsa en massa böcker (inte bra för plånboken tyvärr). Mer om detta på Bokmässebloggen.

Som skrivarbloggare?
Ja! Många av er skrivarkollegor där ute i cyperspace fick ett ansikte och en röst. Underbart!

Som skribent?
Nej. Jag fick alldeles kalla fötter. Hade drömt om hur jag skulle gå runt och leta reda på förlagsmänniskor som jag skulle "bli ett ansikte för". Men det är svårt när man inte vet vem man ska leta upp. Jag hade i princip bara två som jag "kände" via mailkontakt och andra sociala media. En av dem hann jag bara säga hej till och svisch så försvann hon. Såg henne aldrig igen även om jag gick förbi montern så där varje timme.
Den andre hann jag byta några ord med och det kändes bra. Han var som han verkade på Twitter. Alltså genuint trevlig!

Ska jag skylla på att jag är en feg person? Kanske.
Ska jag skylla på att det råkade vara helt fel tid i månaden? Jag mådde egentligen skit alla tre dagarna. Hade jag varit hemma hade jag legat i sängen med fördragna gardiner och en bra ljudbok inpluggad i öronen.I stället flög jag över halva Nordeuropa, satt på bussen drygt 2 timmar på dag och sprang runt på en myllrig bokmässa med ständig huvudvärk, magont och ryggvärk och allt annat dj-skap det där drar med sig, som bottennapp vad det gäller självkänslan (för att inte tala om toalettköer!) Och noll energi för att vinna över den där fegheten.
Jag blir så trött på mig själv. Jag tror ju verkligen på mitt manus. Varför lyckas jag inte tro på mig själv då?

Lärdom: Jag skulle aldrig kunna bli en bra försäljare. ;)

Men jag träffade två av mina testläsare och pratade med dem ordentligt. Uppmuntrande. Behövdes. Mycket. Nästan så att jag börjar längta efter att ta tag i ett nytt manus. Vet bara inte vilket. Det finns så många där i digitala skrivbordslådan.

Som minglare?
Nästan lika med noll. Litet undantag lördag kväll. Fick bland annat träffa Amanda Hellberg och det var kul!
Men Simona dök inte upp.


Bokmässan 2011

Jag bloggar om bokmässan HÄR


tisdag, september 20, 2011

Desirée Fredlund på TV!

Missa inte. Desirée Fredlund på Smålandsnytt. (Tacka vet jag den moderna tiden. Före internet hade jag bara kunnat se Västnytt. Om jag bodde i Sverige).
 

Och har du inte läst hennes härliga Refuserad så är det dags nu.

onsdag, september 14, 2011

Felskrivningar

När jag skrev förra inlägget skrev jag faktiskt fel; stavade titeln tacka refuseringar, i stället för tackla.
Ändrade snabbt men då hade det redan automatiskt skickats runt till bla. Twitter.
Felskrivningar är kul. Freudianska sådana, speciellt. (Jo, jag tror inte att det bara finns freudianska felsägningar).

Kan jag tacka refuseringarna på förra manuset?

Kanske, de tog mig i alla fall ned på jorden. En refusering fick upp ögonen på mig och jag förstod lite vad som var fel med manuset.
Jag lärde mig att inte slå mig för bröstet. Man är inte fullfjädrad författare med en gång. Man lär sig eftersom. Under förutsättning att man får feedback förstås.

Därför har jag jobbat annorlunda denna gång. Målet har varit att få ett så bra manus som möjligt, och då kan det behövas hjälp. Så det hyrde jag in.

Tror ni på klyschan tror du inte på ditt manus, så kommer inte förlagen att tro på det heller?
Det beror väl på vad man menar med tro på sitt manus. Tror jag.
Det är klart att jag tror på mitt manus. Att jag tror att det skulle hålla för publicering och till och med sälja bra. För det tror jag.
Men jag tror inte automatiskt att jag kommer att ta mig förbi nålsögat pga av det. Det är så mycket som spelar roll när man skickar in manus. Tidpunkt man skickar in, vilken person som läser, vad förlagen letar efter just då, osv. Tyvärr tror jag också att det inte hjälper att vara en okänd författare. De flesta, men inte alla, debutanter som ges ut just nu har redan foten inne på något sätt; de har en välläst blogg, är kändisar på annat sätt, är journalister osv.

Efter tionde manuset kanske de känner igen ens namn. Och manus nummer 10 är förhoppningsvis bättre än manus nummer 1.
Jag har inte skrivit manus nummer 10 än. Jag har kanske 6-7 manusidéer.

Jag vet bara en sak. Manus nummer 2 är mycket bättre än manus nummer 1. Det har jag att tacka refuseringarna för. Delvis.

måndag, september 12, 2011

Tackla refuseringar

Det är ett ofta återkommande tema på skrivarbloggar; hur man tacklar refuseringar.
Alla har sitt sätt. Ingen skulle nog erkänna att de är bra på att tackla refuseringar. Visst lär man sig en del (i alla fall att ta sig vidare och ta nya tag), men kul är det inte. (Nene Ormes skrev underbart och lärorikt på debutantbloggen för ett tag sedan).

En sak som förbryllar mig när jag läser skrivarbloggar är att det ofta talas om att "skriva om" och "skicka in igen". Med mitt förra manus fattade jag inte vitsen med det, eftersom jag egentligen inte visste vad som var fel med manuset. Jag fick ju bara standardrefuseringar.
I min naivitet trodde jag på manuset (det ska man ju göra) och tyckte det var riktigt bra.
Det var det alltså inte. Det var så dåligt (speciellt inledningen) att ytterst få förlag läste vidare (antar jag).

Till slut fick jag en utförlig refusering. Äntligen trillade poletten ner.
Det var tufft. Det och att jag fick tipsen alldeles för sent. När jag inte hade lust att ens titta på manuset igen (jag har gjort det en gång, och faktiskt skickat in det, något redigerat, igen. Till ett förlag jag hade "glömt bort". Har inte fått svar ännu...).
Jag kommer nog aldrig att ta tag i det manuset igen. Trots att jag älskar storyn och karaktärerna, och trots att jag skissat ganska långt på en fortsättning. Jag beundrar alla som skriver om och skriver om och skickar in igen, och igen.

Jag var usel på att tackla refuseringarna. Det var en så fet smäll att det tog väldigt lång tid att ta sig ur den skrivarsvacka som följde. Som tur var hade jag en ny bra story i bakfickan och dessutom åkte jag på skrivarkurs våren 2010.

Med nya manuset har jag jobbat med målsättningen att det verkligen ska bli utgivet (jag har haft professionell hjälp... ovärderligt...).
Därför börjar jag bli lite rädd nu. Manuset är nästan klart att skickas till förlag. Egentligen bara korrläsning kvar.
Har jag lagt ribban för högt? Men om man inte lägger den högt och dessutom inte ens bryr sig om att hoppa, det är klart att inget händer då.

Har jag blivit såpass hårdhudad att jag klarar refuseringar? Har jag lärt mig från förra gången? Vad gör jag (vad händer med skrivarlusten) om jag bara får standardrefuseringar? Jag är beredd på att få refuseringar, men inte bara standardrefuseringar, i alla fall inte från alla förlag. Nu vet jag att debutanter som fått napp på ett förlag har fått standardrefuseringar på andra, så det händer. Ständigt. Men det skulle ju var "kul" om man fick en kommentar (så att man kunde skriva om och skicka till ett annat förlag). Det är lite naivt att säga att jag skulle bli "glad" över en ickerefusering, jag kommer antagligen att slita hår och deppa i tre dagar. Eller trösta med för mycket choklad (som Nene Ormes, jag är precis sån... tröstäter choklad...)

Det värsta är att jag har så svårt att se framåt just nu. Allt är ju satsat på detta manuset. Hela potten.
Vad skulle jag vilja ta tag i sedan? Det finns åtskilliga råmanus i den virtuella skrivbordslådan. Jag tror att jag kommer att rota lite i något av dem, och sedan skriva NaNoWriMo i november. Och sedan... borde jag veta vad jag vill ägna mig åt.

Nu ska jag till gymmet, ägna mig åt min fysik lite, sedan sätta mig i kafeterian och korrläsa, det är mindre som distraherar där (här hemma sticker tvätt- och strykberget i ögonen just nu).

torsdag, september 08, 2011

Slutspurt

Manuset närmar sig fullbordan. I den mån ett manus någonsin kan räknas som färdigt.
I alla fall är det nära det skick det bör ha när man skickar det till förlag. Bara ren korrläsning var med andra ord.
Efter en dipp i förra veckan, första omgången av separationsångest antar jag, känns det nu mycket positivare.
Det trots att jag fått nobben av ett av förlagen högt upp på "wanted-listan" (alltså de lag jag skulle vilja bli utgiven av, om jag fick välja). Ett mindre, nyare förlag, som inte trodde att manuset passade deras utgivning. Något som jag i och för sig hade på känn, men det känns ändå lite tråkigt. Antalet förlag som inte vill läsa/har manusstopp börjar tyvärr rada upp sig.
Det är bara att leta vidare.

Men en positiv sak är att en person inom förlagsvärlden vill läsa mitt manus, även om jag nästan är helt säker på att manuset inte passar dem (det är en nischat förlag, om man säger så...). Men om någon vill läsa så säger jag inte nej. Kanske kan man få lite feedback och tips.

Och bokmässan närmar sig! Det ska faktiskt bli riktigt kul!