onsdag, juni 29, 2011

Nästa projekt

Det är segt som sjutton på den här sidan, men jag funderar lite på nytt skrivarprojekt.
Det blir alltid segt när jag precis har "avslutat" ett manus, men sedan börjar det krypa i mig igen.

Jag har så många idéer.

En är att ge mig på mitt hjärtebarn, När allt jag vill, berättelsen om nyprästvigde Henrik, den unge kvinnoprästmotståndaren, och hans Ellinor, som själv brottas med en kallelse till att bli just präst.
Denna berättelse deltog jag en gång med i BokSM. Jag har tagit bort den från Kapitel 1, men några av  kommentarerna jag fick lät så här:

"Välskriven, vill veta hur det går. Så enkelt är det." 
"Det kyrkliga och det erotiska är för många en spännande blandning. Du har skrivit en bra relationsroman och din stil är perfekt för just det ändamålet." 
"Jag kollar varje dag efter nya kapitel!" 
"Mera mera mera...." 
"Efter att ha läst dom första sidorna--- kan jag konstatera att du har en historia som ingen annan har skrivit om. Mycket fyndigt att dessutom placera honom i en problemförort med alla intressanta scener som kan utspela sig där." 
"Om detta är ett råmanus, så ser jag verkligen fram emot vad du presterar i färdig form."

Berättelsen är min personliga favorit och därför vågar jag inte riktigt ta tag i den, trots responsen ovan. Jag känner att jag fortfarande har mycket att lära och jag lär genom att skriva. Annat.
För en refusering för detta manus tror jag inte jag skulle klara av att tackla. Men det är klart, när jag har kommit långt, att alla refuserar, då är det nog dags att tänka på att publicera själv.

En annan tanke är att göra ett experiment. Jag funderar på att ta tag i min NaNoWriMo-text, ett smakprov finns på Kapitel 1, men att jobba snabbt och utan att tänka efter för mycket. Lite förlängning av NaNo-konceptet. Men först en bra kapitelplanering. Sedan flödesskriva. Lite som jag nyss har gjort när jag skrev om inledningen till Djungelblomma (den var överbearbetad). Lita på att mina kunskaper om bland annat gestaltning fungerar och att storyn håller. Sedan göra en noggrann efterkoll och skicka in till förlag. Bara som ett test. Vad händer om man inte lägger ned för mycket tid på ett manus? Arbetar med magkänslan?
Någon som har gjort något liknande någon gång?

--------
Ibland inspireras man på egendomliga sätt. Manuset När allt man vill har fått sitt namn av en U2-låt, All I Want is You (den har också gett min "vanliga" blogg sitt namn). Just denna låt finns inte med på denna Jukeboxlista med U2-låtar, som jag fick/hittade borta hos Birger i morse, men när jag lyssnade på den fick det mig att börja tänka på  När allt jag vill igen.
--------

måndag, juni 27, 2011

En liten refusering så där i sommarhettan...

Efter ett år dök den upp (i ärlighetens namn hade jag glömt att jag skickat till dem...), en liten refusering.

Och eftersom jag har distanserat mig så mycket från Kvarnsten om Halsen (kan inte ens komma på så där på rak arm vad det är som är för mycket) känns det just nu inte så illa. Jag är mest glad för att de överhuvudtaget läste. Två gånger till och med, verkar det som. Och så fick jag några rader där som jag kan klippa ut och gotta mig i.

måndag, juni 20, 2011

Lite sur...

Är lite sur just nu...
Det är inte lätt att vara utlandssvensk och aspirerande förförfattare. Förutom att de flesta förlag vill ha pappersmanus (kostar skjortan att skicka alla dessa pappersmanus till Sverige) så dyker nu ett nytt fenomen upp.
Manuspresentation. I sig en bra idé, eftersom man kan träffa en förläggare personligen.
Men inte för en utlandssvensk.

Ett förlag som jag gillar och som jag gärna skulle vilja skicka mitt nya manus till, har slutat ta emot "spontanmanus" (vilket ord, som om man skickar det helt spontant och oplanerat... när man i själva verket har jobbat och slitit i kanske två-tre år med det och försöker välja förlag med omsorg). I stället ska de ha en manuspresentation på bokmässan i höst.
Jag kommer antagligen inte att ha råd att resa till Göteborg och bokmässan i år. Jag har lagt ut så mycket pengar på skrivandet det senaste ett och halvt året (författarcoaching plus skrivarkurs i London) och måste dra ett streck någonstans.

Så därför är jag lite sur just nu...

Men lite glad också. Manuset är "färdigt" och jag håller på att skicka ut det till mina försökskaniner.

fredag, juni 17, 2011

Fääärdig!!

Vet inte vad det är som får mig att tänka på Beppes godnattstund just nu.

Manuset är färdigt.
I den mån ett manus någonsin blir färdigt.
Nu ska jag skicka ut det till några läsare och se vad de tycker. Kanske fångar de upp något som ingen annan har sett.
Om det inte fungerar för en "normal" läsare, så kommer det antagligen inte att fungera för förlagen heller.

Som alltid i just det här stadiet av skrivarprocessen får jag otroligt kalla fötter. Iskalla. Tänk om det inte alls fungerar. Tänk om det inte alls är läsbart/spännande/medryckande.

Nåja, jag har indikationer från tillförlitligt håll att det faktiskt är bra. Men tillräckligt bra?

tisdag, juni 07, 2011

Lite mer om mitt manus Djungelblomma

Djungelblomma
Bläck och akryl
Kanske ett framtida bokomslag?
Nu har jag börjat vänja mig vid manusets nya arbetsnamn, Djungelblomma i stället för Fyndet. Jag har haft detta i huvudet ett bra tag och till och med målat en hel målning på min kurs med typiska tropiska blommor, djungelblommor, som jag minns dem.

Och så har jag funderat mycket på varför jag har skrivit den här romanen.
En sorts exorcism, visst. Romanskrivande är alltid det. Lite.
Man bearbetar sina upplevelser lite. Eller mycket.
Mitt första slutförda manus, Kvarnsten om Halsen, var också det.
Djungelblomma är inget undantag.

Jag har bott totalt fyra år i Afrika, i två olika länder, Uganda och Gabon. Dessutom har jag en gång varit i Zimbabwe (där på ett hotell vid Viktoriafallen råkade jag träffa en ung holländare som nu  nästan tjugo år senare fortfarande är min man...).
Till Uganda kom jag som stipendiat som tjugotvååring. Mycket ung och väldigt naiv. Det var en omtumlande och mycket givande tid.

En del av detta kommer tillbaka i Djungelblomma. Huvudpersonen Nina är visserligen inte tjugotvå, utan trettiofem, men mycket av det hon går igenom bottnar i vad jag upplevde.

Namirembe guesthouse, Kampala, Uganda
Jag bodde på ett liknande gästhem som det Nina bor på i början av berättelsen. Nina är malariasjuk när berättelsen börjar, något som jag slapp, men jag minns hur en amerikansk gäst var sjuk och hur personalen på ett föredömligt sätt tog hand om henne. Mitt första kapitel är inspirerat av detta. (Finns att läsa på 1av3).

Sedan ger sig Nina av på resa tillsammans med sin vän och lokala handledare, läkaren Florence. (Personer som Florence, modiga, uthålliga och positiva, har jag mött i Uganda, och hennes karaktär har egenskaper som är en blandning av några av de kvinnor jag mötte i Uganda). De ska besöka ett flyktingläger uppe i bergen, på gränsen till grannlandet. Nina tycker inte om att resa, eftersom busschaufförerna ofta kör vårdslöst i sina matutus.

Typisk matutu

Jag hade några sådana ångestskapande resor. Bland upp till denna vackra plats, Kibale, som har fått stå som förebild för romanens Ibanda (som egentligen också är en plats i Uganda, men på ett annat ställe).
I Ibanda möter Nina den mystiske bananfarmaren Jack, som hon kallar "övervintrad brittisk kolonialherre", även om Jack är för ung för att ha upplevt kolonialtiden.
Kibale, sydvästra Uganda, på gränsen till Rwanda
Centralt i berättelsen är fyndet (därav förra arbetsnamnet) och jag ska inte avslöja vad Nina och Jack hittar.
Men det bygger på en helt sann historia, som jag hörde berättas av en kvinna som hade bott många år i Nairobi. Djungelblomma föddes nog i samma sekund som jag hörde den historien, för mer än sex år sedan.

Landet Nina reser till är fiktivt. Jag har att valt att berätta om ett land som inte finns, därför att det har egenskaper som är en blandning av det jag har upplevt i Afrika. Presidenten är en blandning av Zimbabwes Mugabe och Gabons Bongo (regerade när vi bodde där, han lever inte längre).
Naturen har mycket av Uganda, men också Gabon och Zimbabwe.

Hoppas att ni ska få möjlighet att läsa hela berättelsen så småningom! Ett försök till en "baksidestext" kan ni läsa här.
Väntan i vaccinationskö

måndag, juni 06, 2011

Blogg Award- tack!

Fick denna utmärkelse från Ann, min författarcoach, som nu har lotsat mig fram till ett manus som man nästan kan kalla "färdigt". Tack! Det värmer extra i sommarvärmen.

Nu tror jag att det flesta skrivarbloggar jag följer redan har fått denna utmärkelse men jag skickar vidare ändå.
Amanda är en av de få publicerade författare som tar aktiv del i sin blogg. Dessutom ger hon många bra tips till blivande författare.
En annan som jag gärna läser är Kim, som alltid är så positiv och uppmuntrande. Jag har inte läst några böcker av henne, ska försöka ta mig till biblioteket i sommar i Sverige och låna något.
Och så skrivande månskensbonden Desiree. Ska köpa hennes bok Refuserad också. Bloggen gillar jag skarpt!

söndag, juni 05, 2011

Skrivande karlar som också bloggar

Finns de?

Det är en liten spinoff från förra inlägget om att skapa sig en bloggplattform som (blivande) författare.

När jag gick igenom min blogglista, och andras, tex Ann Ljungbergs skrivarbloggsamling, så insåg jag att de flesta som bloggar är kvinnor. Det finns några få karlar mellan alla kvinnor, men de är .
Någon annan som har tänkt på detta? Varför så få karlar med skrivarfingrar som bloggar om sitt skrivande? När de är aktiva i bloggvärlden på andra håll.

Eller har jag missat dem?

torsdag, juni 02, 2011

Bygga en bloggplattform

Ann Ljungberg skriver idag om hur viktigt det är att författarwannabees (fånigt ord, det låter bättre med "blivande författare", som Ann kallar oss) bloggar. De flesta av de hon jobbar med som skrivarcoach bloggar inte.
Ändå kan man se hur många av de som har kämpat med att bli utgivna, och till slut blivit det, faktiskt bloggar. Och har gjort länge. (Åsa Hellberg nämner några exempel).
Jag har bloggat i över fyra år, på tre olika bloggar. Det har varit både en positiv och en negativ erfarenhet. På min "vanliga" blogg gick det trögt ett tag. Jag har inte mer än drygt 50 läsare per dag, om jag inte länkar till någon tidning, och kunde efter ett tag inte motivera mitt skrivande. Jag tyckte jag hade skrivit om allt och alla, flera gånger om, och jag slutade. Ganska tvärt. Höll upp i ett halvår och började sedan igen, och kände att jag hade mycket mindre press på mig själv. Jag hade lagt ned det där med att bli storbloggare, en som alla läste.

Hela tiden har denna blogg varit en ren nischblogg, bara om skrivande, och det ska den förbli. Jag har få, men trogna läsare, och får mycket feedback. Det betyder oerhört mycket, speciellt när skrivandet går trögt, eller man drunknar i refuseringar.
Skrivandet är ensamt, speciellt för mig. Jag behöver kontakten med andra som känner och tänker som jag (dvs är totalt skrivargalna...).

För den som vill börja blogga, men inte riktigt vet hur, maila gärna, jag har en del tips (börja med att öppna en blogg på Blogger, Blogspot, som jag tycker är enklast för nybörjare). Ann ger här en del tips om vad man som skribent kan blogga om.

onsdag, juni 01, 2011

Flyt!

För inte så länge sedan gick det trögt, men nu flyter det.

Jag har hållit på med att skriva om inledningen av mitt romanmanus, och det har tagit tid. Sedan januari har jag kämpat med detta, mycket längre tid än jag trodde det skulle ta.
Förra versionen var alldeles för överbearbetad, något som min författarcoach Ann uppmärksammade. Just då var det inte så kul att ta beslutet att skriva om, med jag insåg snart att det var nödvändigt.
Och det har givit resultat. Responsen från Ann har varit väldigt positiv och det är uppmuntrande. Speciellt när jag får tillbaka manuset med sådana här anteckningar:
(jo, det är ett digitalt manus, Ann har lekt med sin nya lilla gadget).

Nu måste jag bara skriva om lite till. Och det är inte helt enkelt. Kärleksscener är aldrig enkla.