söndag, januari 30, 2011

Liten presentation av Fyndet

Att försöka knåpa ihop en "baksidestext" till sitt manus är lättare sagt än gjort. Alltså den där texten som står bak på böcker för att locka läsare. Viktigt att formulera sig rätt så att boken säljer.

Jag har filat på en baksidestext till mitt manus Fyndet och den ser ut så här;


Svenska Nina, i stort behov av förändring både i sitt inrutade privatliv och betungande socialtjänstjobb, reser till Östafrika för att få miljöombyte och för att samla material till en magisteruppsats i socialt arbete. 
Där möter hon den karismatiske och inflytelserikeJack, en britt som slagit sig ned som bananfarmare i de vackra bergen, och hon förälskar sig i honom. Förhållandet utvecklar sig ganska snabbt från en passionerad fysisk relation till en djupare kärleksrelation.
Men Jack har hemligheter. Nina börjar tvivla på att han är den fridsamme och idealistiske filantrop som han först verkade vara.Hennes tvivel och en rad obehagliga händelser sätter snart förhållandet på svåra prov, och Nina bestämmer sig för att lämna Jack. 
Men några dagar innan hennes planerade hemresa gör de ett ovanligt fynd i bananplantaget som ställer mer än bara hemreseplanerna på ända.

Väcker den ditt intresse som läsare? Om inte; varför inte? Vad saknas?
Själv tycker jag att det är lite... torr...
Berättelsen är en kärlekshistoria med rätt så många spännande inslag. Kanske borde baksidestexten vara "mer romantisk".







fredag, januari 28, 2011

Skriva om - hur gör man?

Jag sitter just nu och funderar om att skriva om hela början på mitt manus Fyndet. Det är ingen lätt beslut att ta, eftersom jag tycker att jag har skrivit om så många gånger. Och det handlar om att skriva om 60 sidor eller mer.
Men egentligen har jag hela tiden redigerat om, det vill säga förändrat råmanuset allt eftersom. Och hackat sönder språket. Antagligen. Jag vet egentligen inte vad det är som inte fungerar i början, jämfört med hur det flyter på senare (andra hälften av manuset).
Jag vet bara att det är överbearbetat på något sätt.

Nu inser jag att jag faktiskt aldrig har skrivit om på det här sättet, dvs. att jag inte redigerar gamla texten, utan börjar från början. Jag antar att författare före ordbehandlarens tid gjorde så här hela tiden. Lade gamla manuset vid sidan om för att titta i det ibland, men skrev nytt.

Någon som har tips hur man går tillväga?
Jag tänkte skriva stödord så att jag får med alla viktiga scener och händelser, och så att jag vet vad som måste gestaltas bra, vilka "planteringar" som måste göras osv. Också stolpar som pekar på vilka känslor och reaktioner som måste gestaltas.
Och så börjar jag med blank sida.
Vad tror ni?



tisdag, januari 25, 2011

Blanda genrer

Äntligen någon som tar upp det här med genreblandning. Både Desiree och Hans-Olov tar upp detta i nya blogginlägg. Vi får här både författar- och förläggarperspektivet.
Och här hittar man ett bokhandelsperspektiv

Jag har varit inne på detta förut, men fick ingen resons då.

Jag har känslan av att genreblandning är ett typiskt debutantfel; i sin strävan "att skapa något nytt" för att sticka ut och bli sedd av förlagen, så blandar man genrerna. Skräck blandat med en kriminalhistoria, en romantisk spänningsroman och så vidare.
Men det verkar vara en stötesten för förlagen eftersom böcker utan tydlig genrestämpel är svåra att sälja. Man vet inte i vilken bokhylla de ska stå, för att  förenkla det.

Själv tycker jag om att läsa romaner som är genrebreda. Men det är romaner som ofta är skrivna av författare som är etablerade och kan sitt hantverk.
Kanske är det bättre för författarwannabees att ägna sig åt en "enkel" genre, för att inte krångla till det för sig.

Eller vad tycker ni?

måndag, januari 24, 2011

Lincoln Lawyer filmen


En av mina Michael Connelly-favoriter; the Lincoln Lawyer (Lagens Limo) har blivit film och har premiär fram i vår.
Kan inte vänta.

fredag, januari 21, 2011

Lära sig hantverket

Amanda gör mig uppmärksam på en intervju med sin förläggare, som finns att läsa här, 17 jan 2011 sid 18 (man måste bläddra sig fram).

Jag kan inte låta bli att reflektera över två saker. Det ena gör mig taggad. Det är så sant, det som Karin Linge Nordh säger; man måste lära sig hantverket:
"Över huvud taget verkar det i Sverige finnas en rädsla för att se författandet som ett hantverk."
Utövar man ett hantverk så blir man bättre på det ju mer man övar, ju mer man lär sig teknikerna. Talangen måste finnas, men ingen är född till författare (eller finsnickare, eller keramiker, konstnär eller musiker).

Jag har som att strävan att bli bättre. Lära mig mer. Nästa manus ska bli bättre än det förra. Jag vill lära mig av misstagen.

Det andra gör mig mindre taggad. Rätt så besviken, till och med. I intervjun berättas det om hur Forum aktivt letar författare, tex bland kändisbloggare som de tycker "skriver bra" (jag följer nästan inga kändisbloggare, så jag vet inte om det finns några som skriver bra, men så är det säkert).

Uppenbarligen är det så att manusen som Forum får in inte håller måttet (i så fall måste vi aspirerande författare bli bättre och bättre...)
Eller så faller det på att författarna bakom manusen inte är tillräckligt kända (vissa undantag finns givetvis, det finns alltid manus som sticker ut, och de blir alltid utgivna, tror jag).
Kända namn säljer fler böcker, antar jag. Förlagen är företag som måste  vara ekonomiskt framgångsrika. Det är fullkomligt logiskt att de letar bästsäljare. Och böcker skriva av kändisar.
Artikeln med Linge Nordh bekräftar bara vad jag redan misstänkte; du ska sticka ut, ha tur, eller vara känd för att bli utgiven (de två första måste hänga ihop).

måndag, januari 17, 2011

Måndagmorgon

Jag känner mig fortfarande lite låg vad det gäller skrivandet. Lite måndagmorgonblues,och jag tror inte att det bara är skrivandet det beror på. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tacka det där andra.
Skrivandet får mig definitivt att må bra, jag kan liksom inte riktigt vara utan det, men samtidigt tror jag att jag hänger upp för mycket på det. Så att sluta helt med skrivandet eller ta en lång paus (ett år eller så) tror jag inte skulle fungera.
I helgen stack jag på turistmässa i stan intill (i Holland finns det en stad intill överallt...) och gick sedan att satte mig på ett brusigt café för att redigera mitt gamla manus. Filade också på ett nytt följebrev. Det kändes riktigt bra. Sedan fick jag en massa tankar gällande andra manus under helgen. Jag borde ha skrivit ned dem.
Men att ta tag i det manus jag egentligen håller på med, det är näst intill omöjligt.

Nu ska jag iväg på min måndagsmorgonkurs. Målning, mest akvarell, men också lite pastell och vanlig teckning. Att börja den kursen för drygt ett år sedan är något av det bästa jag har gjort. Det är dyrt, men ytterst givande, och ett bra sätt att bli på bättre humör inför veckan. Måndag morgon är ju tufft för de flesta.

fredag, januari 14, 2011

Gudar och Människor

Jag såg en fantastisk film igår, på stans oberoende biograf. Des Hommes et des Dieux (Gudar och människor), som om jag inte har fel går upp på svenska biografer i dagarna.

Finstilt och känsligt, och långsamt, skildras munkarnas liv i en fattig by i Algeriet i mitten av 1990-talet. En liten skara kristna i ett muslimskt samhälle. Ett samhälle som håller på att falla sönder på grund av islamisternas växande inflytande.
Byborna, som munkarna lever i harmoni med, de till och med deltar i typiska muslimska fester, som när pojkar omskärs och liknande, är alla fromma muslimer, som hävdar att fundamentalisterna inte har läst Koranen.

Denna film är baserad på verkliga händelser, och jag visste redan innan hur det slutar. Ändå fascinerades jag hur de lyckades bygga upp en mycket subtil spänning, trots det lugna tempot. Förutom ett par våldsamma scener, där utländska gästarbetare mördas, ser man inte mycket våld i filmen.
Mest handlar det om tro och tvivel, mänskliga relationer och gemenskapen mellan människor som inte delar samma tro.
En superb story. Jag var alldeles matt efteråt. Rekommenderas av alla som tycker om en gripande berättelse, men annorlunda förpackad.



Fler recensioner:
Expressen
SvD

onsdag, januari 12, 2011

Egenutgivning

Det skrivs en hel del om egenutgivning just nu, bland annat här och här.

En viktig diskussion.

Till att börja med; det finns ett antal författare som gett ut själv, även som första instans, och lyckats.
Men sedan; man inte tro att de inte har jobbat stenhårt för att nå dit de är.
För den som vi veta mer om egenutgivning rekommenderar jag Lyckas med bokutgivning. Mycket matnyttigt.

Det svåra är inte att skriva och trycka boken (även om att skriva och slutföra ett bokmanus innebär mycket jobb), utan sälja den.

För mig då?
Jag skulle nog aldrig ge mig på egenutgivning som första instans. Hellre gå rundan runt förlagen först. Och om jag åter bara får standardrefuseringar skulle skulle jag nog tveka att ge ut själv, det skulle kännas lite förmätet. (Kanske lägga ut som ebok på Feedbook, för de närmast sörjande, men inte mer).
Men om jag skulle få några positiva refuseringar, eller något annat bevis för att manuset håller, så kanske... Jag vet inte. Jag får ta ställning till det då, om det sker.

söndag, januari 09, 2011

Jobb och självbild

Hur man än vill förneka att mycket av ens självbild är beroende av det man gör, så är det ändå så. Mycket av ens identitet ligger i det man gör största tiden av ens vakna tid; dvs jobbet.

Jag har inget jobb.
Jag valde bort min "karriär" till förmån för min mans karriär. Hans karriär och jobb krävde att han jobbade på de mest udda ställen i världen. Och då följer givetvis familjen med. De enda partners som kan upprätthålla någon form av karriär på dessa platser är läkare, doktorer och lärare. De behövs världen runt. Många av mina vänner från "expattiden" har gett upp sina jobb på samma sätt som jag. Då, när vi ville bilda familj och barnen var små, kändes det som ett bra val. Det är annorlunda nu. Nu börjar barnen bli stora, den yngste är nio och de andra på väg upp i motsvarande högstadiet och gymnasiet.
Ursäkten jag vill vara hemma med barnen fungerar inte längre, de är längre tid borta än de är hemma.

Jag känner att jag måste ta tag i det här. Jag måste göra något åt min "arbetslöshet".

Men jag har inte jobbat på över femton år och innan dess hade jag bara två års arbetslivserfarenhet. Som inte precis gjorde mig övertygad om att jag var klippt och skuren för yrket (socionom). Nu bor jag i ett annat land och är tveksam till att ta upp mitt gamla yrke.
Karriärsbyte verkar ganska utsiktslöst, med en CV som är helt blank. Ingen har helt blanka CV längre.

Jag är pessimistisk och vet inte i vilken ände jag ska börja. Hur ska jag kunna hitta ett jobb?
Min man har inget förståelse för denna pessimism och heller ingen för det faktum att jag har velat se "professionellt" på mitt skrivande. Hur kan man göra det när man inte tjänar pengar på det, och chansen att lyckas dessutom är minimal, menar han. Åsikter som legat till grund för åtskilliga gräl på sistone, om jag ska var smärtsamt ärlig och personlig. Utan stöd från den närmsta omgivningen är det enormt jobbigt att satsa professionellt på skrivandet.

Var har skrivandet med detta att göra?
Skrivandet var en livboj. En som höll mig flytande. Bara det att jag har blivit för tung.

Jag funderar på att ta en paus från skrivandet. Av den enkla anledningen att jag har satsat för mycket emotionellt kapital i skrivandet. Eftersom chansen att lyckas (mitt mål är att få en roman utgiven, inte bara skriva för att det är "kul") är minimal så är kostnaden för stor, rent mentalt. Jag orkar inte göra det jag egentligen tycker allra mest om att göra.

Någonstans har det slagit fel, och jag vet inte var. Det enda jag vet är att denna fixering vid skrivandet inte är sund.
Kanske är det bättre att försöka hitta ett jobb, eller omskola mig, för att sedan se om jag fortfarande har kvar längtan att skriva.

Fy, vad det var jobbigt att skriva detta blogginlägg. Det känns som om jag har gett upp mina drömmar...

onsdag, januari 05, 2011

Missat något

Något märkligt hände i går. Jag hade beslutat mig för att dokumentera mina tillkortakommanden (refuseringar av förra manuset), genom att skapa ett litet urklippsalbum av alla mina refusmail. Alltså klippa och klistra på gammalt vis. Som en slags terapi.

Då upptäckte jag att jag har missat att skicka mitt manus till ett ganska känt medelstort förlag. Jag hade haft mailkontakt, men aldrig skickat manuset. Konstigt, eftersom som jag gillar detta förlag, främst pga av de romaner de (vågar) ge ut.

Så nu har jag beslutat mig för att skicka in Kvarnsten om Halsen till dem. Men först en ansiktslyftning av manuset. Det är bara det att det är lite svårt att ta tag i det igen. Jag har upptäckt att vad som sägs i ett inlägg på Debutantbloggen (och som jag höll med om), inte riktigt stämmer. Jag kände mig verkligen klar med det här manuset. Jag hade ju liksom ingen mer att skicka in till. Och jag kände att jag inte orkade ta tag i manusets brister.

Ska jag nu lägga ned en massa tid på att grundligt revidera (skriva om?) ett manus, för att sedan skicka in det till ett förlag? När jag egentligen är djupt inne i ett annat manus?

Jo, jag borde nog ta tag i det. Se det som en lektion i att hitta felen (gestalta bättre tex).
Jag har faktiskt all tid i världen. Det andra manuset kan vänta. Det springer inte bort, och mår kanske bättre av att få ligga och vila.

Vid närmare eftertanke så har nog Oskar på Debutantbloggen rätt i alla fall. Man blir aldrig färdig med ett manus, man överger det.
Men att ta fram ett manus som man har övergett kan också var knepigt. Jag fick bokstavligen leta efter sista utskriften av manuset igår. Har inte hittat det än, jag misstänker att jag har använt dess baksida till att skriva ut ett annat manus. Så det blir till att printa igen. För jag måste läsa en utskrift när jag redigerar, digitalt fungerar sämre.

Först iväg för att köpa nytt papper.
Önska mig lycka till (med revidering, att köpa nytt papper ska jag nog klara av utan större problem).