söndag, september 26, 2010

Puu!

Bokmässan bakom ryggen.
Mja, jag var inte där. Hade gärna varit där, pga av Afrikatemat, men nej, inte detta år. Dessutom känner jag mig lätt bortkommen på bokmässan. Många åker dit för att nätverka, men jag känner mig bara liten och blyg.

I stället har jag suttit hemma och delat upp hela mitt manus i scener och analyserat dem. 130 scener blev det. Alla har analyserats. Syfte, konflikter, osv, allt har jag gått igenom. Känner mig ganska mör nu, men nu måste jag ta itu med det riktiga redigerandet. 5 oktober ska det till författarcoachen.
Ja, jag jobbar bäst under press. Tyvärr har familjen inte insett att middagen inte lagar sig själv.

Apropå, bokmässan.
Håkan Nesser intervjuades av Dagens Elisabeth Sandlund. Nu har jag förstått varför jag tycker att hans böcker är något speciellt. Har inte kunnat sätta fingret på det förut.
Håkan Nesser är troende, men känner sig inte hemma i någon kyrka. Är inte "professionell" kristen, som han uttryckte det. Jag känner igen mig i det där.

Håkan Nesser i Dagens monter from Tidningen Dagen on Vimeo.

tisdag, september 21, 2010

Skrivarcaféjakt

Min jakt efter bra skrivarcaféer fortsätter.
Jag har det så bra att det är ungefär 20 min med tåg från vår stad till tre andra större städer, Utrecht (studentstad med massor av caféer), Haag (kosmopolitiskt) och Rotterdam (modernt och flashigt). Utrecht besöker jag flitigt och även i Haag har jag hittat bra caféer.

Nu var det Rotterdams tur, en stad som jag nästan inte känner. Hittade ett underbart ställe, inte direkt mysigt, men i två våningar, där man lätt kan "glömmas bort", dvs sitta länge utan att man känner att man barrikaderar en plats. Det är sådana kaféer jag letar efter. Och så hittade jag Benelux´största bokhandel. Whao...

Jag håller på att inleda mitt manus i scener och kapitel. Kapitelindelning hade jag redan, men det får sig en översyn, jag försöker hitta ställen där man kan skapa "cliffhangers" (ni vet; jag bara måste få veta hur det går!)

Sedan försöker jag analysera varje scen, typ; vilka känslor väcker den hos läsaren, vilka personen gillar/ogillar man, finns det något hot eller en konflikt osv.

Tidskrävande och slitigt, alltid när jag har börjat göra detta tröttnar jag och slutar jag efter tredje kapitlet. Samtidigt vet jag att det är jätteviktigt.

lördag, september 18, 2010

När ska man låta andra läsa?

Jag har ganska skiftande erfarenhet av att låta andra läsa mitt ännu ej färdiga manus.

Hur är det med er?
När låter ni andra läsa? I vilket stadium i skapandeprocessen är ni då? Synopsisstadium, råmanus 1 eller 2 (eller 3), nästan färdigt manus?
Vem låter ni läsa? Morsan, brorsan, barndomsvännen, flyktig bloggbekant, skrivarjuntan ni är med i?
Vad vill ni att de ska bidra med? Total lusläsning a´la lektör, läsning som koncentrerar sig på olika stycken, tex inledningen, eller karaktärerna;  "vanlig" läsning som om det vore en redan publicerad bok?

Jag vill väldigt gärna höra er åsikter om detta.

















Sitter ute och skriver. Måste passa på. Det är bara en fin dag mellan regnen. Dahliorna blommar för fullt.
Jag håller på och städar hela huset grundligt idag, för att jag ska kunna ägna mig åt mitt manusredigerande med gott samvete, alltså utan att bli distraherad av att det behöver städas. Nästan att tvätt är struken också. Duktigt, eller hus! Jag brukar inte vara så disciplinerad.

fredag, september 17, 2010

Okej, jag väl författare då...

...fast helst kallar jag mig skribent.

Det är en oskriven regel att man inte kan kalla sig författare förrän man har gett ut en bok, helst två.

Men den här författaren tycker annorlunda:

If you've just received one of those standard rejection letters and you still find yourself sitting down at your keyboard to write something else because you just have to - then you're a writer. Don't let anyone tell you any different

Jag konstaterar att jag kan räkna mig dit. Fast jag har fortfarande väldigt svårt för att tala om för folk att jag skriver.


Tipstack till Ann

onsdag, september 15, 2010

Refusering no. femtioelva

Det har varit en väldigt seg vecka hittills, och segare blir det.

Refusering nummer jag-vet-inte-vilken-i-ordningen för mitt förra manus (som jag skrivit om lite och skickat till ytterligare tre förlag i somras) damp ned i mailboxen idag. Standardrefus.

Inte så att jag har förväntat mig något annat än refusering, men lite hade jag ju hoppats på att det skulle bli något mer än en standardrefusering. Lite hade jag ju hoppat att de faktiskt hade läst manuset i sin helhet.

Men icke. Inte den här gången heller.

Tips på botemedel mot refuseringsdeppighet mottages . Bör inte vara för dyrt eller alltför fettbildande. Tack på förhand.

måndag, september 13, 2010

Vad som präglar ens karaktärer

De flesta författare har väl fått frågan om någon av deras karaktärer liknar dem. Eller så är de deras alter ego.
Häromdagen blev jag medveten om hur saker som jag själv grubblar över förs över på mina romankaraktärer. Det har inte riktigt varit medvetet, men givetvis vet jag att de åsikter, frågor, grubbel, trosföreställningar man har lätt kan appliceras på en karaktär i det alster man håller på och skriver.

Runt 11 september blir jag ofta lätt melankolisk. Av flera orsaker. Tycker att världen är ond i största allmänhet och jag är ytterligt liten, oförmögen att göra någon skillnad. Jag skriver lite om det här.

Min huvudperson i Djungelblomma är en kvinna i min ålder (nästan) som reser till Afrika och konfronteras med genuin ondska. Hon ska skriva sin Mastersuppsats om rehabilitering av barnsoldater, men går givetvis inte oberörd från möten med unga killar och tjejer som farit oerhört illa i ett grymt inbördeskrig i ett icke namngivet (egentligen fiktivt) östafrikanskt land.
Hon känner sig liten och oförmögen, vill hjälpa, men vet inte var hon ska börja. Det är helt enkelt för mycket elände, för mycket lidande omkring henne.

Jag har fått frågan om min roman har något budskap. Min första reaktion på denna fråga var; måste en roman ha ett budskap? Jag grubblar fortfarande över frågan. Får se om jag kommer fram till något svar.
Kanske har det något med ovanstående att göra.

onsdag, september 08, 2010

Vulkan (er) är inte att lita på

Eyjafjallajökull, eller vad den nu hette, var en vulkan som ställde till det i våras.

Andra, mindre eldfängda, vulkaner är tydligen inte riktigt heller att lita på.
Självpubliceringssajten Vulkan.se drogs igång med buller och bång för några år sedan.
Nu visar det sig att de inte betalar ut pengar till de som publicerat och sålt böcker på sajten men inte kommit upp i 1000 kr på 12 månader. Reglerna var uppenbarligen annorlunda från början, då skulle alla pengar betalas ut efter ett och ett halvt år, oavsett summa. Den regeln har ändrats. I princip skulle man kunna sälja böcker för 999 kr per år i flera år och aldrig få ut några pengar om jag tolkar reglerna rätt.

Sådant här gör mig arg, att sko sig på ambitiösa författarwannabees och självpublicerande skribenter. 1000 spänn, eller 999 kr, är ganska mycket pengar. Skulle täcka rätt så mycket av materialkostnader etc. för en amatörskribent som inte har några inkomster på sitt skrivande.
Hur mycket har Vulkan.se inte tjänat på denna regeländring?

Frida Edman har startat en Facebookgrupp för att protestera mot Vulkan.se
Du kan gå med i den även om du inte har publicerat på Vulkan, utan bara vill stötta.

tisdag, september 07, 2010

Genomgång klar - hur ska jag gå vidare?

Kan knappt tro det, har gått igenom råmanus II i sin helhet. En hel del arbete de senaste dagarna, men det var det värt.
Vill fira, men hur gör man det när man bantar? (För hur ska man annars fira, än med något gott?)

Nu funderar jag på vad jag ska göra nu.
Printa ut i A5 och läsa när det ser ut som en riktig bok? Bara läsa igenom, för att få grepp om helheten, utan penna i hand?
Eller redigera med en gång?

Några tips?

söndag, september 05, 2010

Identifiering

Hur många författare har inte lipat åt sina egna berättelser när de skriver dem? Man lever sig så in i berättelsen att det knyter sig i magen och driver tårar till ögonen.

Något nyktrare undrar man sedan om presumtiva läsare kommer att känna samma sak, på samma ställe i romanen. Hoppas att ska vara så.

Just nu sitter jag här och redigerar vad jag tycker är en av de mer känslosamma delarna av manuset, och vill givetvis att det ska bli så bra som möjligt. Tar lite hjälp av smörig klassisk musik på Spotify. (Och Säg det igen, med Lisa Nilsson, som nästan har blivit manusets "signaturmelodi", Lisa Nilsson – Säg Det Igen )

Jag har ett vansinnigt tungt huvud i dag, och grusiga ögon, förkylning i antågande, antar jag, och jag tror att fysiskt illamående faktiskt ibland kan hjälpa en leva sig in i den aktuella scenen. (Ska inte säga något om att romaner som blivit skriva när folk är berusade/har baksmälla/svår depression etc).

Någon annan som gråter med sina huvudpersoner? Eller skrattar?