måndag, november 30, 2009

Från en fiskdamm till en annan...

... bara med lite större fiskar.

Lite grovhugget, men ungefär så beskriver Emma Ångström sin debut. Man kommer över en tröskel (att bli antagen), bara för att inse att det kommer fler trösklar. Som är nästan lika höga. Allt ordnar sig inte därför att ens manus blir antaget.

Jag tillhör nog de där som tror att "bara man blir antagen...". Försöker med jämna mellanrum tänka på det där som Emma skriver om. Men det är inte bra för skrivarglädjen.

Jag vill inte bli antagen, jag vill bli läst. Jag vill dela med mig, vill att andra ska få ta del av mina berättelser.Det är mitt mål. Och att fortsätta skriva med skrivarglädjen i behåll, förstås. Får se om jag lyckas med båda.

----------------------------------------------

söndag, november 29, 2009

Mini Laptop något att ha?

Sitter här och funderar på att bli med netbook. Eller mini laptop, eller vad de nu kallas. Kärt barn. Eller?

Min gamla trogna Toshiba börjar ge med sig. För det första är den omänskligt tung. För det andra... RAM minnet krånglar. Men det är ju sådant som går att fixa för inte alltför mycket pengar. Annars har den egentligen aldrig krånglat, är bara lite långsam. Och Harman/Kardon högtalarna är super!
Jag blir alltid lite emotionellt bunden till dator som varit trogna. Får tårar i ögonen av nostalgi när jag tänker på min allra första dator, en Macintosh Classic. Whao, vilken upplevelse. Och då skrev jag vara på den, Internet fanns inte ens.

Men, men... nostalgi eller inte, Toshiban börjar bli gammal. Den kommer antagligen att hänga med ett tag till, som andra dator, (bra att ha nu när ungarna använder dator mer och mer och slåss om den stationära).

Jag drömmer om en sådan där liten netbook, tio-elva tum, 1kg lätt. Lätt att stoppa i väskan, ha med på resa, i sängen, ute i trädgården, på stranden, på caféet....

Är det någon som har en sådan och har något att säga om den. Vilket märke är bäst? Vad måste man tänka på?


fredag, november 27, 2009

Digitala hjälpmedel för skrivandet

Det finns många digitala software därute som kan hjälpa en i ens skrivande.
Storybook var ett jag provade ett tag.
Men nu har jag upptäckt att gamla vanliga OneNote från Microsoft Office fungerar bäst för mig.
I alla fall om man vill planera kapitel för kapitel (scen för scen borde gå bra också).

Jag gillar att man kan skriva var man vill, att man kan använda "överstrykningpenna" eller andra pennor för att stryka under och ringa in. Som ett vanligt kladdblock.
Det är praktiskt att man också kan lägga in "subpages", så att man kan notera något man inte vill glömma.

Fast ibland är trots allt den hederliga analoga anteckningboken fortfarande bäst.

Vad använder ni?
------------------------------------------------

tisdag, november 24, 2009

Nu borde jag nog komma igång och skriva lite...

Det ligger något i det där med att man ska helst skriva något varje dag.

Sedan jag fick idén att skicka in mitt gamla manus till ytterligare förlag (efter en varsam revidering) har jag inte skrivit en rad på mitt "nya manus". Det känns lite som om jag har "glömt" bort det.

Nu måste jag komma igång igen. Man annat och andra sliter och drar i mig. Det finns alltid något att göra, speciellt när det lackar mot jul.

-----

En annan sak som jag har upptäckt de senaste dagarna är att så många mindre förlag just nu inte är intresserade av nya manus. De dåliga tiderna antagligen. Himla otur, när man har kämpat i nästan två år med ett manus och så blir det lågkonjunktur.
Andra förlag är "överhopade" av manus och har inte tid. (Mer än tidigare? En massa arbetslösa som ägnar sig åt att skriva en bok?)

Ett svar jag fick lät ungefär så här: "Vi ger bara ut 5-6 nya böcker 2010 och de är redan inbokade."
Inbokade?
Ska man också boka en tid som de läser ens manus? Ska man maila först och fråga NÄR de har tid att läsa ens manus? Om man är snäll och väntar ett halvår kommer de då att ha tid och möjlighet? Under tiden har väl alla andra som struntat i deras uppmaning skickat in sina manus och man hamnar sist i "kön" i alla fall.

Har något annan råkat ut för något sådant här? Vad gör man? Väntar?

Författarens största dygd?
Talang?
Fantasi?
Tolerans mot ensamhet?
Bra sittfläsk?

Nej.
Tålamod.

------------------------------------------------

måndag, november 23, 2009

Elefantkurvan som ebok

Jag har ägnat mig att leka lite med ett nytt program, Feedbook, där man jag lägga upp sina alster gratis, i eboksformat. Alltså läsbart på tex läsplatta, med Mobipocket eller Adobe Digital Editions.

Här kan ni läsa min gamla långnovell Elefantkurvan. När jag testade gick det inte att lägga bokmärke på Adobe Digital Editions, vilket är irriterande, men på Mobipocket går det bra.

Allt är gratis, både att lägga upp sin bok och ladda ned den.


Tipstack: Johanna Wistrand

--

torsdag, november 12, 2009

Korrläser och reviderar

Sitter med mitt manus igen. Det är väl duktigt av mig. Att jag överhuvudtaget lyckas titta i det är ett mirakel.

Jag korrläser en sista gång och reviderar varsamt. Lovar att det blir absolut sista gången.
Det är så våldsamt tråkigt även om det är uppmuntrande att känna att jag fortfarande tycker om historien.


--

söndag, november 08, 2009

Sympati värmer

Uppmuntrande ord i höstrusket värmer ordentligt!
Jag är rörd över all den sympati och all uppmuntran som mitt inlägg Man lär sig av motgångarna genererade, mycket tack vare ett inlägg på skrivarcoachen Johanna Wistrands blogg.
För tredje dagen i rad har jag mer läsare på denna lilla pytteblogg än min gamla vanliga.

Många känner igen sig och så gott som alla säger samma sak: Ge inte upp skrivandet!

Jag vill passa på att tacka och säga att era ord har betytt jättemycket. Jag har tagit mig i kragen och fortsätter.
Lite annat runtomkring som har hänt, en tragisk bortgång bland annat, har också gett mig lite perspektiv på tillvaron. Skrivandet är faktiskt inte allt och jag är faktiskt oerhört tacksam för det fina jag har nära mig, en fantastisk familj bland annat.

Jag ska skicka in mitt manus till några förlag till och jag ska ta med mig ett nytt skrivarprojekt till en skrivarkurs i London i mars nästa år. Jag ser mycket fram emot det senare.

--

onsdag, november 04, 2009

Synopsis vs. Råmanus

Hur börjar man en roman egentligen?

Hur börjar ni?

Skriver ett synopsis först eller låter fantasin ta er dit ni vill?

Personligen håller jag mig till det senare. När jag börjar så börjar jag bara, ibland är idéen väldigt diffus i huvudet. Ofta har jag ett antal scener i huvudet som jag skriver ned. Sedan börjar det svåra arbetet att knyta ihop dem. Ihopknytandet blir ofta en slags narrativ berättelse, och tillsammans bildar detta mitt första råmanus.
Sedan skriver jag om, och om, och om igen. Dialoger kommer till eller stryks. Scener läggs till och scener ryker. Ibland måste man "döda älsklingar" (kill your darlings, på engelska. Svårt att översätta). De narrativa styckena blir till scener, eller får förbi berättande.

Någonstans där i början, under eller efter råmanusets tillkommande måste jag ta mig en ordentlig funderare vad det gäller karaktärerna.
Vad driver dem? Vad vill de? Vad fruktar de?

Just nu håller jag på med att planera varje kapitel på ett nytt romanprojekt. En vanlig anteckningsbok går bra att använda, men det finns också en hel del gratis software att använda. Jag har just upptäckt att Microsofts OneNote fungerar alldeles utmärkt att planera med. Även när man ska beskriva karaktärerna är OneNote enkelt och lätt att använda.

Andra tips?
Några tricks?


Dela med er


---

tisdag, november 03, 2009

Man lär sig av motgångarna

... och blir förhoppningsvis lite mer hårdhudad till nästa gång.

Jag erkänner låååångsamt för mig själv att det troligtvis är över för den här gången.
Det där med författardrömmen i alla fall.

Den välkända klichéen säger att man ska bita ihop och gå vidare. Fortsätta att skriva trots att det tar emot.
Jag skriver, det är det viktigaste. Förhoppningsvis kommer lusten att skriva också tillbaka efter ett tag, när jag har bitit ihop ett tag så att käkarna vitnar och jag inte orkar längre.

Allt det där med författarmotgångar hade jag hört talas om, men man måste uppleva det själv för att det ska fastna ordentligt. Standardrefuseringar, manus som har glömts bort av förlagen, refuseringar som man har glömt att skicka, den Stora Tystnaden, allt har jag fått vara med om.
Det är bra att landa, efter att ha trott att man kunde flyga till solen, och se att man är relativt helskinnad.
I alla fall tror jag att jag är ganska helskinnad och som sagt, lite mer hårdhudad också.
Det är andra gången ett manus blir refuserat. Första gången räknar jag inte riktigt, där erkänner jag villigt att manuset absolut inte höll måttet och förtjänar att tillbringa sitt liv i en skrivbordslåda.

Någon gång kommer jag kanske att kunna erkänna att inte heller detta manus håller måttet. Just nu klarar jag inte av att läsa det. Kanske om ett år eller två. Kanske ser jag då vad som är fel och lär mig av det.

Vad som känns mest ruttet är givetvis standardrefuseringarna. För den oinvigde kan jag berätta att en standardrefusering är ett standardsvar, en mall man skickar till alla, där man i princip bara byter ut namnet i adressraden. Undermeningen är att ingen på förlaget har läst manuset i sin helhet, kanske bara de första tjugo-trettio sidorna.
Att kämpa med ett manus i nästan två år för att sedan inse att det inte ens har blivit läst, det är tufft och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det. För även om jag i dagsläget inte klarar av att läsa manuset, så älskar jag det fortfarande.

Och även om jag tycker att jag har både ett och två nya manus på gång som skulle kunna bli lika bra, eller bättre, så har jag just nu lite svårt att se mig lägga ner lika mycket tid och energi igen.

Och så känner jag mig lite dum, som jag har skrivit tidigare. Skäms rejält. Varför skulle jag slå mig på bröstet och berätta för hela världen att jag höll på att skriva en bok? Nu frågar alla hur det går. Och jag kan inte riktigt svara. Jag kan ju bara säga att det inte blev något, men inte svara på varför (förutom att boken inte dög).

---