torsdag, maj 28, 2009

Digitala manusinskick

För ett tag sedan skickade jag ett antal mail till ett antal förlag, stora och medelstora, för att ta reda på om de tog emot manus digitalt.
Jag har räknat ut att det antagligen kommer att kosta mig över 1000 spänn att skicka mitt manus som pappersutskrift till 5-6 förlag i Sverige. Vansinnigt.

Och eftersom de flesta redaktörer har förmågan att komma fram till om ett manus är något att ha redan efter 30-40 sidor, varför skicka in en utskrift på 300-400 sidor? Slöseri med papper, tid och annat.
Och att förlagen skulle vara så snåla att de inte har råd att printa ut de fåtal manus det handlar om, de som går vidare till lektörerna, är givetvis struntprat.

Jag fick svar från hälften av förlagen (3 av 6) att det var okej att skicka digitalt. De som ännu inte har behagat svara var alla stora kända förlag. Någon som vet varför de stora är så konservativa? Skyller de på att de får 3000 inskickade manus per år? Men procentuellt sett tror jag att de mindre förlagen får lika många manus per år (per huvud så att säga).
Så dålig ursäkt.
De hade ju i alla fall kunnat svara. Jag ska maila samma fråga en gång till, men om de inte reagerar då ska jag stryka dessa förlag från min insändarlista.



tisdag, maj 19, 2009

Luften ur och separationsblues

Jodå, det kom som på beställning.
Känslan av tomhet efter att man är färdig. Jag har som sagt hållit på i nästan två år med ett romanmanus och nu är det färdigt. I dess nuvarande form i alla fall.

Jag vet att det är en naturligt fenomen, någon slags separationsångest.

Fick frågan om jag verkligen brinner för min roman.
Jodå, så att jag nästan har förkolnats. Det är inte sunt det heller.

Att emotionellt binda sig för mycket vid sitt manus är typiskt för "amatörer". 
Har jag läst någonstans. Sagt av någon etablerad författare förstås.

Om jag någonsin blir etablerad som författare ska jag aldrig se ner på "amatörer" som engagerar sig för mycket i sina alster.

Kom ihåg att jag har sagt det.
Påminn mig om jag glömmer det.


måndag, maj 18, 2009

Nya skrivprojekt

Jodå, jag är igång med nya grejer. Har alltid nya idéer.

Dessutom har jag en ny leksak.

En digital Moleskin att skriva upp dina idéer i, planera din roman.
Finns även i svensk version.

Så nu håller jag på med det omöjliga (för min del i alla fall): Att planera en roman från början till slut.
Jag har aldrig lyckats skriva efter synopsis förut. Har oftast skrivit scener som jag sedan binder ihop. Inte alltid lyckat.

Så nu hoppas jag kunnat få ihop hela romanen på Storybook, för att sedan på allvar börja skriva. Men jag erkänner. En del scener är redan skrivna...

Standardbrevens falskhet

Alla med författardrömmar vet vad ett standardbrev är. Det är ett refuseringsbrev från förlag som kan se ut ungefär så här:
Det har varit intressant att få ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på utgivning.
Christin har en variant (där de inte ens bryr sig om att nämna hennes namn i inledningen) på sin blogg, med tillägget: 
Men om du skrivet något nytt är du välkommen att skicka in det.

Gemensamt för de flesta standardbrev, även de som är lite mer personligt formulerade, är att förlaget inte har läst hela manuset, möjligen de första 30 sidorna, eller något sådant. De är ganska bra på att snabbt sålla agnarna från vetet.

Vad som irriterar mig är: varför säger de inte det då?
Varför säger de inte att manuset inte håller kvalitativt för utgivning? Christins standardbrev med formuleringen trängseln om utgivningsplatserna är stor, är enligt min mening totalt onödig. Alla med författardrömmar vet hur vansinnigt svårt det är att bli utgiven, det handlar om promille som ges ut varje år.
Är de rädda för att säga som det är? Som om de är rädda för att skicka den aspirerande författaren till psyket efter att han/hon tagit emot refuseringsbrevet. Varför denna falska vänlighet?
Om jag söker ett jobb och inte får det, då vill jag veta varför. Jag vill veta om jag föll bort i första utsållningen, eller om jag tog mig närmare en anställningsintervju. Föll jag nära mållinjen så vill jag gärna veta varför den andre valdes och inte jag. Kort sagt: vad var det för fel på mig?

För alla vet ju, gillar de manuset så gör de plats i utgivningen, oavsett trängsel. Och alla som har fallit lite närmare mållinjen får ju inget standardbrev, utan ett personligt skrivet.
Det är ju fakta, som alla känner till.
Varför hymla? Varför skriva på hemsidan att alla manus läses? Det är ju inte sant.

Och så den lilla knorret på slutet: välkommen att skicka in nytt.
Hjälp, om ingen kände sig välkommen att skicka in manus skulle ju förlagen aldrig få några nya författare.


söndag, maj 17, 2009

Står vid den där stängda dörren

För att fortsätta lite på temat foten-inne-bok, så känns det just nu som om jag står vid den stängda dörren. Jag borde kanske säga låsta, men det är ju inte riktigt sant att utgivnings-dörren är låst. Nu för tiden kan man ju utan större svårigheter publicera själv.
Men för mig känns inte riktigt självpublicering som ett alternativ. Varför? Jo, för att sälja sitt alster till några fler än närmast sörjande så måste man ha ett någorlunda sinne för marknadsföring. Och man borde, om inte måste, bo i Sverige.
Jag skulle tro att när jag kommer så långt, Gud förbjude, att alla förlag har sagt nej tack, så lägger jag ned det aktuella skrivarprojektet och börjar på ett annat.
Efter det att jag slickat mina sår ett tag.

Med andra ord, jag har kommit till den mest ångestgivande delen av skrivarprocessen; att skicka in till förlag.
Andra delar av processen är också ångestgivande ibland, till exempel när man kör fast. Men efter ensamheten, skrivandets stora gissel, så är detta det värsta.
Skicka och vänta.
Hoppas och bli besviken.
Eller hoppas och...

Jag har redan en backup-plan. Det blir korrespondensstudier i höst om inget händer. Socialpsykologi eller fördjupningskurser i nederländska. Det ni, något att bita i.
Jo, denna backup-plan är en variant av slicka sina sår. Lite mer produktiv än att gå och deppa dock.

Behöver jag tillägga att jag har flera skrivaridéer i bakhuvudet? Jag undrar vilken jag ska ge mig på där korrläsandet är över?

tisdag, maj 12, 2009

James Bond-inledning på böcker

Jag såg en bit av en James Bond-film på TV igår. Som vanligt med en halsbrytande actionspäckad inledning.
Då slog det mig att trenden "utan-halsbrytande-inledning-har-jag-inget-vidare-intresse-i-berättelsen" även gäller modern litteratur. Främst spänningsromaner, men även i andra genrer. Deckaren har så gott som alltid en obligatorisk död kropp i prologen. Jo, prolog ska det alltid heta, inte första kapitlet.

Bokförlagfolk antyder att "fångas jag inte inom 30 sidor så läser jag inte vidare".

Etablerade författare har inte alltid denna halsbrytande inledning. De har ju så att säga redan foten inne. Läsarna vet att de skriver bra (för det mesta...) och trälar sig igenom en seg början. Ska sanningen fram finns det oändligt många tråkiga inledningar därute i litteraturvärlden. 

Aspirerande författare slår knut på sig själva för att hitta på en inledning som är mer uppseendeväckande än någon annan.

Varför denna trend? Är vi för rastlösa? Har inte tålamod att se en film eller läsa en bok där spänningen byggs upp eftersom? Kan vi inte läsa kronologiskt från början till slut längre, utan måste vi serveras en smakretare som egentligen utspelar sig längre fram i berättelsen?

Jag erkänner villigt att jag själv fastnar för denna trend när jag läser. Jag har svårt att komma till ro, något måste ta tag i mig, tidigt.
Men jag vet också att flera av mina favoritromaner inte alls följer detta mönster. Ibland har jag läst ut hela boken och sedan läst den igen (och igen) och först då förstår jag dess storhet.

Min bok utspelar sig från A till Ö tidsmässigt sätt. Det är en spänningsroman, men utan ett mord i någon prolog. När jag läser de första trettio sidorna tycker jag att de är bra, men sedan bävar jag. Tillräckligt bra? Tillräckligt fångande?
Och sedan tänker jag: Skriver jag bara för att fånga en redaktörs uppmärksamhet, så att han/hon inte lägger undan manuset efter trettio sidor?
Eller skriver jag för att jag vill berätta en historia?

Dåliga dagar erkänner jag för mig själv: Den här boken är min foten-inne-bok. Har jag foten inne, kan jag skriva det jag vill.
Bättre dagar tycker jag att jag har skrivit något som har ett värde i sig själv. Som berättar något som inte har berättats förut.

-------------
Och det är klart att Majjen ganska snabbt hade svar på tal

lördag, maj 09, 2009

Duktig

Vill bara meddela att jag är VÄLDIGT duktig och har läst igenom HELA manuset och gjort ändringar med blyertspennan.
Nu gäller det bara att ändra allt digitalt...

Dessutom har jag strykt MASSOR av tvätt, så nästa vecka ska bli lite mer tvätt och strykfri.
Och det ska bli dåligt väder nästa vecka, så jag behöver inte känna mig kass för att jag inte är ute i vårsolen.
Lägg till att jag ska köra FASTFOOD-varianten med familjen, för att frigöra ännu mer tid.

Kanske ska jag ÄNTLIGEN bli FÄRDIG. Detta knepiga ord. Färdig. Blir man någonsin färdig med en bok?

Och jag upptäcker att jag har hållit på med Kvarnsten om Halsen i över två år. Vart har tiden tagit vägen?