fredag, februari 27, 2009

När annat får vänta

Jag har haft en period där jag har känt att jag bara måste skriva. Annat har fått vänta.
Lägg till allt som ska ordnas med efter man kommer hem från ett sportlov, allt som ska packas undan, tvättas, sorteras, strykas, stoppas undan för nästa vinter.

Följaktligen står jag nu med ett hus som gror igen, familj som inte hittar några kläder och själv är jag oerhört grinig. Undrar varför jag håller på egentligen, varför jag insisterar att fortsätta skriva.
Och jag arbetar inte, så jag borde ju hinna. Det handlar egentligen om disciplin.
Ibland försöker jag intala mig och andra att skrivandet inte är en hobby, utan ett jobb (visserligen obetalt, men ändå), men jag talar för döva öron (inklusive mina egna till viss del).
Usch, vad tungt det är nu.


Pitch till filmbolag

Jag har precis skickat in en "pitch"på min novell Elefantkurvan till en litet filmbolag. Har egentligen aldrig skrivit en "pitch" förut, så det var en intressant utmaning. Som en "baksidestext" ungefär. Det är svårt att skriva komprimerat och det är alltid en bra skrivövning.

måndag, februari 23, 2009

Skämmas för sitt skrivande

Nu ska jag bekänna en synd.
Jag skäms för mitt skrivande. Det är lika bra att erkänna det.
Låt mig dra en parallell:
Jag är kristen, tror alltså på Jesus. Men jag har svårt att tala om det med folk som jag inte känner väl. Jag vill inte pracka på andra min livsövertygelse (läs inte min vanliga blogg om ni vill tro mig...)

På samma sätt har jag väldigt svårt att tala om för folk att jag skriver. Att jag älskar att skriva, att jag skriver så gott som varje dag, att jag drömmer om att bli utgiven...

Egentligen skäms jag ju inte för mitt skrivande på samma sätt som man skäms för något väldigt dumt man gjort. Lika lite som jag skäms för min tro. Både mitt skrivande och min tro betyder oerhört mycket för mitt (psykiska) välbefinnande.

Men jag har svårt att tala om det.
Varför? Har kanske med mitt dåliga självförtroende att göra.
Om jag säger att jag skriver, så är jag nog rädd för att folk ska tycka: Vem tror hon att hon är?
För det är väl bara de riktiga författarna som skriver? 
Andra har sina hobbies, som man gärna talar om. Aktiv i föreningsliv, lokalpolitik, springer maraton, stickar koftor, läser böcker (det är helt accepterat, men att försöka skriva dem...).
Den typiska kommentaren är: Men var får du allt ifrån?
Finns nog inget som gör mig mer sur än just de orden. Var jag får allt ifrån? Det vet jag ju inte ens själv, och det är inte alls intressant.
Tyvärr är stödet från de närmsta lika med zero. Kanske inte stödet, men förståelsen är lika med zero. (Och då menar jag inte barnen, de är övertygade om att de någon gång ska bli en "riktig" bok).

Jag vet inte varför jag känner så här. Någon som känner igen sig? Eller har en förklaring?

Har det något att göra med att skrivande (det opublicerade och olästa) inte är något som man kan visa upp och säga: det här har jag gjort! På samma sätt som man kan visa upp en föreningsengagemang, en färdig kofta eller ett sprunget maraton (visserligen plats 4376 men ändå...).
???

Håller på att läser Stephen Kings On Writing. Riktigt bra faktiskt. Han betonar att man måste skriva jämt.
Så det ska jag göra. Även om det är för mig själv.
Vi hörs.



torsdag, februari 12, 2009

Sista plats i Bok SM...

... ligger jag inte på. Ännu.
Men snart, som det har utvecklat sig hittills. Folk har till och med varit inne och röstat, och talat om det, och sedan tagit bort sin röst. Det känns ju extra j-lt, om man säger så. Hellre att någon röstar anonymt än att de säger att de röstar och sedan ändrar sig...

Antingen är boken skitdålig (det är troligt) eller så är det för att jag inte har något "nätverk" som röstar på mig. Eller så är det både ock. Eller så är det helt enkelt så att hänger man inte med i toppstriden, alltså ligger på första sidan, så läses man inte. Precis som i Kapitel 1.

Men, men, det är bara en lek. Jag ligger kvar. Man vet ju aldrig. Kanske blir jag en joker (väljs ut av tävlingens jury).
I annat fall kommer boken att glömmas bort av de få som har läst den och jag kan jobba med den i lugn och ro. Om fem år eller så.

Depp, depp.

Nu ska jag kasta med utför pisterna. Hotellet har antagligen ingen internet. Så vi hörs om drygt en vecka.
Inshallah!


torsdag, februari 05, 2009

Inspiration från dumma bloggdiskussioner

Jag är dum ibland, ger mig in i dumma, med betoning på dumma, diskussioner i bloggosfären som inte leder någon vart (se min vanliga blogg). 
Efteråt går jag länge och är arg på mig själv för att jag inte håller tyst.

Men så kom jag på andra tankar när jag stod och bakade en sockerkaka (får ofta inspiration när jag gör något praktiskt; bakning är bäst).
Om man skriver om en ung tjej som kämpar med sin prästkallelse, då bara måste man slänga in en karaktär någonstans i berättelsen som säger något sådant här:

Alltså är hon (kvinnan) inte själv Guds avbild, däremot är hon "mannens ära", dvs hon hör ihop med mannen.

Måste bara komma på en karaktär som slår detta i huvudet på henne.
Eller så lägger jag in det i ett hett gräl med den kvinnoprästfientlige pojkvännen.
Jag menar; vilken kvinna vill ha något med Gud att göra om hon inte är hans avbild. Inte min kvinnliga huvudperson i alla fall (och inte jag heller...)

Dear blogosphere, I love you!...

 

Förälskad i sina karaktärer

Kan man bli det?
Bör man bli det?
Blir man inte lite blind då?

I alla fall, jag skriver vidare på en gammal kärlek, När allt jag vill, och publicerar fortlöpande på Kapitel 1. 
Det är bara att läsa.

Det har varit jätteroligt att ta tag i denna berättelse igen, jag tycker verkligen om den.
Just nu känner jag att skrivandet har gått lite för fort, men jag ska lugna ned mig snart och ta en eftertänksam paus.

måndag, februari 02, 2009

Bokskrivardagbok en "toppenblogg"

För första gången riskerar (?) min "vanliga" blogg att få färre hits än denna.

Det beror säkert på bloggpausen därborta, men också på en länk hit från Katerina Janouchs blogg.

Hon kallar denna blogg en "toppenblogg" och  hon säger: "hon skriver himla bra och ingående om författarskap och sitt romanskrivande".

Värmande i vinterkylan och himla kul. 
Tack Katerina!