Men för mig känns inte riktigt självpublicering som ett alternativ. Varför? Jo, för att sälja sitt alster till några fler än närmast sörjande så måste man ha ett någorlunda sinne för marknadsföring. Och man borde, om inte måste, bo i Sverige.
Jag skulle tro att när jag kommer så långt, Gud förbjude, att alla förlag har sagt nej tack, så lägger jag ned det aktuella skrivarprojektet och börjar på ett annat.
Efter det att jag slickat mina sår ett tag.
Med andra ord, jag har kommit till den mest ångestgivande delen av skrivarprocessen; att skicka in till förlag.
Andra delar av processen är också ångestgivande ibland, till exempel när man kör fast. Men efter ensamheten, skrivandets stora gissel, så är detta det värsta.
Skicka och vänta.
Hoppas och bli besviken.
Eller hoppas och...
Jag har redan en backup-plan. Det blir korrespondensstudier i höst om inget händer. Socialpsykologi eller fördjupningskurser i nederländska. Det ni, något att bita i.
Jo, denna backup-plan är en variant av slicka sina sår. Lite mer produktiv än att gå och deppa dock.
Behöver jag tillägga att jag har flera skrivaridéer i bakhuvudet? Jag undrar vilken jag ska ge mig på där korrläsandet är över?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar