Jag är också en riktig boknörd!

Med anledning av världsbokdagen, alltså!

Att skapa karaktärer - tävla med Gud

I skrivargurun Sol Steins Solutions for Writers finns ett kapitel som kallas Competing with God.

Jo, ibland kan det kännas lite så, när man skapar karaktärer för sin berättelse, så har man ju allt i sin hand. Leker Gud.
Skillnaden är kanske att Gud kan tillåtas ha lite mer fantasi. Som skapare av en karaktär i en roman är man lite mer begränsad, i alla fall om man vill ha en chans att bli utgiven.
Stein säger:
"Let´s face it, readers aren´t interested in whimps."

Vidare säger han att läsarna vill ha karaktärer som:
"want something, want it badly, and want it now."

Så det är lite vad jag sitter och tuggar på just nu. Alltså huvudpersoner som ska vara någon som vill något, och inte är en tönt.
Samtidigt läser jag en intresserant artikelserie i SvD om förhörsteknik. Matnyttigt för karaktärsskapandet. Jag föreställer mig ju redan Jesper, kriminalkommissarien, som en förhörsledare utöver det vanliga.
Och vad kännetecknar en bra förhörsledare?

• Mycket hög social kompetens
• Tycker om människor
• Har tålamod
• Enormt fokuserad
• Påläst
• Sanningssökare

Och allt faller på plats. Jag har Jesper som i en liten ask. Eller?
Karin, socialsekreteraren, och berättelsens andra pol, blir allt svårare att karaktärisera.
Vad vill hon? Hur mycket vill hon det? Och frågan är; vill hon det nu, eller ger hon upp på halva vägen?

Välja namn till sina karaktärer

Det kan vara nog så knepigt. Ofta kör jag först med bokstavskombinationer. AA, KK, JJ, för att ha extremt liten fantasi. Att JJ blev Jesper Jernstedt har ni redan listat ut. KK blev Karin med efternamnet Karlsten, men eftersom det blev två huvudpersoner med samma begynnelsebokstav på förnamn och efternamn, samt att Karlsten är en vass bloggare/journalist på tidningen Dagen, så lade jag ned det.
Det fick bli Karin Stenström. Och vad händer? Kolla in min vanliga blogg. Jag får nog hitta en nytt efternamn till min socialsekreterare...

Inbjudan till Deckarnovell 08

Bokförlaget Axplock planerar att ge ut en antologi deckarnoveller. Inbjudan till att skriva deckarnovell är öppen för alla och mer detaljer hittar ni här.

Så jag säger som AC Collin, ena hälften av Skrivarkalendern, jag vänsterprasslar lite just nu. Det finns inget som får igång inspirationen som en utmaning. Det var ju därför jag skickade in till Skrivarkalenderns tävling i vintras.

Jag hoppas Jesper och hans Karin inte blir alltför svartsjuka. Det är ett övergående prassel, första omgången manus vill Axplock ha in före 30 april och då hade jag tänkt ha en novell klar. Får se om jag hinner.

Research...

...heter det med ett fint, ickesvenskt, ord.
Måste jag ta tag i för att kunna slipa detaljerna. Tänkte först att jag borde läsa nya Sociallagarna. Det har kommit minst en ny version sedan jag gick på Sopis. Puu! Skulle min huvudperson börja rabbla lagar ur SoL som en pastor rabblar verser ur Bibeln, nej, jag tror inte det. Men det är kanske vettigt att fräscha upp socionomminnet.
Men eftersom jag har bytt från första person (ur Karins, socionomens perspektiv) till tredje person (inkluderar därmed Jesper, kriminalpolisen) så måste jag ju ta reda på mer om vad han egentligen sysslar med. Inte alldeles enkelt.
Internet visar sig åter vara en guldgruva. Rädda Barnen har mycket om sexuella övergrepp, barnpornografi och trafficking.
Hemsk läsning, men jag måste fördjupa mig. Lär fastna ett tag.

Har någon tips om vad som är läsvärt, kommentera!
----

Veckoplanering: (Mest för mig själv, så att jag vet vad jag lovar mig själv. Denna bokskrivardagbok är just en dagbok. Som andra råkar få läsa.)

• Läsa Rädda Barnens skrift om Barnpornografi på Internet
• Städa minstingens rum (ordentligt!) och måla elementet i samma rum (ser inte fram emot det, men vet att arbete med händerna kan få hjärnan igång)
• Skriva om minst tre kapitel av Kvarnsten om Halsen
• Blogga högst en timme per dag

Sjukt...

...och det blir inte mycket skrivet.
Förkylning, hosta och dundrande huvudvärk är ingen bra kombination. Resultatet blev för mig, som alltid, kraftigt illamående och sängliggande.
Tur att de två äldsta barnen är relativt självgående, och nummer tre togs om hand av vänner.
Och allt detta när bättre hälften och jag har planerat fira denna dag på en tapasbar i Gouda (jo, det finns faktiskt sådant i vår lilla stad). Fira, alltså det är vår bröllopsdag.

Har långsamt återhämtat mig efter det hemska morgonen genom att se på U2 18 videos på DVD. Märkligt hur denna irländska företeelse kan få mig på bättre humör.
Och sedan började jag fundera på hur mycket samma företeelse har inspirerat mig. Har en hel roman i skrivbordslådan, som egentligen är inspirerad av Sometimes you can´t make it on your own.
Om en mans komplicerade förhållande till sin pappa. Jaha, den har vi hört förut, säger ni.
Men trots migrän är jag fortfarande hög efter Sevilla och säger till mig själv, en dag ska också detta bli en bok, om jag så ska ge ut den själv!
Och jag lipar fortfarande när jag ser single take versionen av videon till ovan nämnda låt, den när Bonos röst bryts när han sjunger om sin pappa, gående på en gata i Dublin. Skit, vad jag är blödig.
Kan dock inte komma på om Kvarnsten om halsen har någon "egen" U2-låt.

Tröstande var också bokpaketet som damp ned från Amazon. Inklusive två böcker om skrivande, Sol Steins Solutions for Writers (rekommenderad av Ann Ljungberg) och Stephen Kings On Writing (rekommenderad av Mackan, som säger att man ska läsa den även om man inte läser Stephen Kings vanliga romaner).

Dessutom ger Hasse-Olle nya hintar av vad han förväntar sig av sina Sevilla-elever. Men kanske är boken han refererar till så dålig att det inte är så svårt att prestera bättre, vad vet jag!

Och så minns jag, att det var faktiskt en envis bronkit, som sänkte mig under några veckor sommaren 2005, som fick mig att börja skriva igen efter ett mycket långt uppehåll. Jag låg och tyckte synd om mig själv, tittade på smöriga filmer, lyssnade på U2, antagligen, och plötsligt hade jag frågat mig själv; vad håller du på med egentligen?

Några dagar senare, halvsjuk med tre timmar att fördriva med tre barn på Schiphol Airport för vidare transport till Landvetter, fick jag fram ett anteckningsblock (tur att jag hade lyckats trycka ned ett i handbagaget!) och jag började skriva. Sedan skrev jag för hand i samma block under flera veckor, jag hade nämligen ingen bärbar dator med mig i sommarstugan.
Och på den vägen är det.