fredag, december 07, 2007

En genväg ut...

Håller just på att läsa Rob Bells "Velvet Elvis" (svensk titel?).
Givande bok, bland annat skriver Bell om när han "gick in i väggen" som Super-pastor i sin superstora församling i USA. Han var bara trettio år, den nya kyrka som han var pastor för hade tusentals gudstjänstfirare per söndag.
Plötsligt en söndag mellan två gudstjänster upptäckte Rob Bell att han inte orkade mer.

Lite senare spekulerar han varför det är relativt vanligt att kända "superpastorer" har utomäktenskapliga affärer. Han tror att de kan vara deras genväg ut, eller flyktväg om ni så vill.
Om man är nedkörd i skorna, utbränd eller har kommit i en livskris, då kan det vara omöjligt att plötsligt säga; "Jag orkar inte, jag vill inte mer..." Det kan man ju inte säga, man är ju superpastor, har superansvar...
Så då faller man för någon som inte är ens fru/make, går till prostituerade, eller vad det nu kan vara.
För att ta sig ut. Det stora skandalen blir genvägen ut ur ett ohållbart liv.
---------

När jag läste detta klack det till i mig! Jo, precis så måste det ha varit för min huvudperson Stefan. Han var kanske inte superpastor, men i alla fall välkänd (ökänd som kvinnoprästmotståndare), respekterad, och moralivraren personifierad.
När hans liv föll ihop kunde han inte se en väg ut. Mikaela blev hans väg ut.
Ännu en pusselbit av hans personlighet föll på plats. Tänk att man kan lära känna nya sidor av en karaktär efter att ha hållit på i nästan två år med honom?

Promille var det...

Någonstans läste jag att bokförlagen tar emot ca 5000 manus per år. Svenska folket är flitiga.
Författarcoachens blogg berättar att 37 (trettiosju) debutanter ges ut varje år.
Jo, ni hörde rätt. 37! Räknar ut att det är sådär 7 promille!!

Så varför anstränger man sig egentligen?

torsdag, december 06, 2007

Skrivarboost!

Jo, novellen African Queen fick ett par entusiatiska kommentarer. Mycket värmande! Fick mig att ändå tro lite på mig själv.

Länge hade jag svårt att ens ta i En av Guds bättre människor med tång. Nu har jag kommit över det och har börjat om. Eller jag reviderar ordentligt.

JO, JAG SKA SKRIVA LITE OM VAD ROMANEN HANDLAR OM!
SNART...

Vulkan. se vulkaniserad?...

Alltså, det verkar som om Vulkan.se, Skugges och Eklunds stora grej, fick ett så stort utbrott att det försvann från jordens yta.
Sajten ligger fortfarande nere. Antiklimax? Dålig reklam?

Det finns fler liknande sajter, Digitalboken är en av dem.

tisdag, november 13, 2007

Nätbokförlag

Linda Skugge och Sigge Eklund ska starta en ny sajt, en slags skribenternas Youtube. Du kan alltså lägga ut dina egna alster, utan mellanhänder, och gratis. Även en hel roman.

Frågan är dock, kommer någon att läsa det.?

söndag, oktober 21, 2007

Skicka till nya förlag?

Jag ska nog skicka till nya förlag. Efter att jag upptäckte att ett hängivet Susan Howatch-fan, Inga-Lina Lindqvist, har gett ut en roman på Wahlström och Wistrand, så blir det nog de.
Vem ska jag skicka in till mer?

Men jag har börjat fila på manuset igen. Rätt eller fel? Man hittar alltid saker man vill förändra. Berättelsen blir aldrig klar.
Men en sak är bra, jag lyckas i alla fall läsa manuset igen.

tisdag, september 04, 2007

Refusering II

Natur och Kultur sade också nej.
Har ingen lust att fortsätta skicka in.

onsdag, juni 27, 2007

söndag, juni 03, 2007

Nytt inskick

Efter att ha gått åtskilliga ronder mot en printer som inte fungerar ordentligt, hade jag äntligen ännu en full kopia i min hand.
I fredag, 1 juni, skickade jag den till Natur och Kultur.

Varför det förlaget? Jo, därför att jag upptäckte att de ger ut George Pelecanos romaner. Jag har läst ett par av dem, och speciellt gillade jag Drama City, ett av de få romaner (deckare) som jag har läst som handlar om en socialarbetare, en övervakare.
Det är inte riktigt en deckare, men tangerar.

Det fick mig att börja skissa på Kvarnsten om halsen.
Jag skulle skriva en roman utifrån en socialarbetares vinkel. Annars om de finns med i romaner, så får de mest utstå spott och spä, aldrig positiva bilder.

söndag, maj 27, 2007

Fler förlag?

Jag funderar på att skicka till fler förlag. Frågan är vilka? I alla fall inte Norstedts.
Om inget annat lyckas så ska nästa projekt Kvarnsten om halsen, skickas till Norstedts.
Michael Connellys svenska förlag.

Michael Connelly, den bästa deckarförfattaren jag vet. Och en av de mest sympatiska. Han har också en mycket bra hemsida, med en interaktiv sida där han kommunicerar med fans.
Vilken miljonsäljande författare har det?

Ånger och mardrömmar!

Jag vaknade i morse och ångrade att jag hade skickat in mitt manus till Bonniers.
Sedan insåg jag att jag hade drömt. En mardröm, egentligen. Det var evigheter sedan jag drömde mardrömmar.

Jag drömde att Bonniers inte kunde ge ut boken, eftersom den redan låg ute på internet. Jag protesterade vilt och sade att om ni har läst boken ordentligt så ser ni att det är en helt annat historia som ligger på internet.
Sedan insåg jag att jag hade drömt att jag hade skickat in Kvarnsten om halsen, mitt nya projekt, som inte ens är halvfärdigt.
Så förvirrat det kan bli.

Övningsprojekt

Nog ser jag En av Guds bättre människor som ett övningsprojekt.

Inte kan man väl begära att den första koftan man stickar ska bli perfekt?
Egentligen är det den andra, kanske till och med tredje koftan...

Jag höll på i ett år med När allt jag vill innan denna bok kom till. När allt jag vill;s huvudperson Henrik finns med i En av Guds bättre människor också.

När allt jag vill är fortfarande ett levande projekt, med ligger lite i träda.
Mitt projekt för tillfället kallar jag Kvarnsten om halsen, och handlar om en socialsekreterare.
Jag ska strax skriva om det.

Insänt manus!

Häromdagen, den 22 maj, gjorde jag något dumt. Tror jag.

Kanske inte. Tids nog vet jag.

Jag skickade in En av Guds bättre människor till A. Bonniers bokförlag. Slår på stort med en gång. Lika bra att börja med ett av de stora, kanske det största.

Hade jag inte känt så för boken hade jag nog inte sänt in mitt manus. Därför är jag också så rädd för refusering. Jag tycker ju så mycket om den. Den känns färdig, hel, läsvärd.

Behov att skriva

Det behovet har nog egentligen alltid funnits. Undertryckt stundtals av studier, barnafödande, flytt och livet i allmänhet.

Till slut insåg jag att mådde dåligt av att inte skriva. Kanske var det också så att jag kände att Gud var lite sur på mig, "du utnyttjar ju inte dina gåvor!"

Dessutom började jag tappa min svenska. Jag läste som en galning när jag var i Sverige, och tog travar med svenska pocketromaner med mig hem, men skriva?

En av Guds bättre människor föddes egentligen ur en annan berättelse.
Forum och Expressen utlyste en romantävling 2006.
Jag tänkte först; "Jag hinner inte."
Sedan tänkte jag; "Jag kan ju alltid försöka".

Fem månader senare var manuset klart och sändes in. Jag hade separationsångest och kände mig olycklig. Boken kändes inte färdig.

Ingen vann Forums romantävling. De var heller inte intresserade av mitt bidrag, på något annat sätt. Egentligen var responsen lika med noll, bara ett identiskt brev till alla deltagare. Det kändes lite egendomligt. Ändå var jag glad. Jag hade fått mer tid.

Så boken fick ligga ett tag. Långsamt började jag läsa igenom den igen och göra småändringar. Inga stora. Den behöll i stort sett sin form.
Den höll helt enkelt.

Sedan tog korrekturläsningen evig tid. Till slut var det färdigt.

I begynnelsen....

...fanns det bara ett behov att skriva.